Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

The Whitest Boy Alive Golden Cage (Fred Falke Remix)
Jag gillar såväl Kings of Conveniences supermjuka akustopop och Erlend Øye på elektroniska soloävenyr. The Whitest Boy Alive har däremot inte funkat för mig. Erlend med band, utan Eirik Bøe, blir något slags konstigt mellanting mellan Kings of Convenience och Erlends grejer i eget namn. När åttiotalskonässören Fred Falke kliver in i bilden blir det däremot en helt annan historia. En betydligt bättre sådan. Den ursprungliga melodin, men omgiven av betydligt roligare musikaliska vänner som blir en perfekt och neonregnad storstadskuliss till berättelsen om ett sprucket hjärta.

So of course I miss you and miss you bad
But I also felt this way when I was still with you
Yes of course I miss you and miss you bad
But I also felt this way when I was still with you
This city’s no longer mine
There’s sadness written on every corner
Each lover was made to sign
Now I hear them calling me over and over

Sam Sparro Black & Gold
En portugisättad far som är predikant och som gjort musik till tv-serier som Star Trek och Queer Eye for the Straight Guy. Född i Australien, uppvuxen i USA och hittade lyckan som artist i London. Dessutom öppet homosexuell. Sam Sparro, eller Sam Falson, har inte en bakgrund som vem som helst. 2008 landade debutalbumet och från det plockades andrasingeln Black & Gold, producerad av Sparro själv. Remixer av namn som Sanna & Pitron, Phones och Russ Chimes – men det var Sparros egen originalproduktion som stod sig bäst. Struttig r’n'b-baktaktsflörtande elektropop som hade kunnat höra hemma på ett 00-talsalbum med Robyn – komplett med pisktrummor, hydrofontranceljud, svepande åttiotalsslingor och en väldigt snygg refräng.

Chromeo Needy Girl (Lifelike Remix)
När det begav sig under discoeran var Kanada ett av de främsta discoländerna. Egentligen kanske inte så konstigt med tanke på det korta avståndet till discons moderland, men när man pratar discohistoria blir Kanada många gånger förbipasserat utan kommentar. Som så ofta när det gäller Kanada hamnar det i skuggan av storebrorslandet i söder. Lite samma sak gäller dansmusikscenen, där Kanada snarast hamnat i kölvattnet efter de forna kolonialmakterna i Europa. Men Kanada är förstås mer än bara Deadmau5, som Dave 1 och P-Thugg. 2004 släppte duon sin kanske bästa låt, komplett med talk box och Rockit-scratchbreak. Fyra år senare flyttade låten hem till sitt själsliga hemland i och med att franske Lifelike tog sig an Needy Girl. Och resultatet blev förstås lika bra som så mycket av det Lifelike gjorde under 2008 – i det här fallet skilde det (åtminstone musikaliskt) inte en ocean mellan original och remix, men ett nytt basgrundverk gav Needy Girl en sväng till på dansgolvet.

Allure feat. Julie Thompson Somewhere Inside (Original Mix)
En av samlingarna som Somewhere Inside dök upp på var en trancesamling som kort och gott hette Dream Dance. Dream Dance. En väldigt bra beskrivning. Bakom Allure döljer sig Tijs Michiel Verwest och bakom honom gissar jag att Tiësto höll ett vakande öga från kulisserna (det fullständiga ”artistnamnet” är nämligen ”Tiësto presents Allure”). Och tillsammans med Julie Thompson (som bland annat kunnat höras tillsammans med just Tiësto och även hos Freemasons) skapar de, tja, drömtrance som låter sådär storslaget vemodig som poptrance gör när den är som bäst. När det sedan blir dags för Andy Duguid att remix blir resultatet om möjligt än mer bomullsdrömmande med hjälp av ett stillsamt piano. Väldigt jämnt lopp mellan de båda versionerna.

Dinka Kazantip
Dinka Wuthering Heights
Även Tamara Hunkele, med rötterna i Schweiz, lät sig som så många andra under året inspireras av Deadmau5. Men när det gäller att få ihop ett album som funkar hela vägen efter Deadmau5-receptet, ja där har Tamara lyckats bäst. The Temptation var inte bara ett av 2008 års bästa album – det var en av de bästa skivor som 00-talet hade att bjuda på. Att plocka ut enskilda låtar från albumet, eller för den delen allt hon släppte runt omkring, är förstås rätt svårt. De flesta hade förmodligen platsat här i listan. För att göra det enkelt för mig plockar jag två låtar som ligger i varsin ända av det progressiva housekänslospektrat. Kazantip, med sin avlägsna du-da-du-da-sång, sitt Popcorn-ploppande, sin wackande gitarr och sina trancecrescendon, är en alptopp där solen lyser hela vägen runt. I Wuthering Heights (inte Kate Bushs magiska klassiker) viner den sorgstråkdränkta blåsten däremot betydligt mer isande.

Countparis feat. Katherine Ellis Poza (Original Mix)
När Katherine Ellis inte gör bubblande remixer som del av Bimbo Jones-kollektivet dyker hon bland annat upp som en av rösterna på dansgolvet. Här har hon kunnat höras tillsammans med namn som Freemasons, Joey Negro, Roger Sanchez och discolegenden Cerrone. Med tanke på Ellis namn ovan borde det alltså egentligen ha varit den vokala versionen, med tillägget (You Got What I Need), men det är istället den instrumentala versionen som tog sig allra längst. Nu dyker Katherine Ellis visserligen upp på ett hörn med lite ”yeah-yeah-yeah”-körande, men det är också allt som hon har att komma med här, i ett storslaget kaos drivet av en champagnestudsande basgång och filtrerade och känsloväxande stråkar. Dave Armstrong och Redroches gemensamma remix, med lite rakare basslinga och hydrofonexplosioner, kommer inte långt efter.

Chieko Kinbara Shadow
Med tanke på vilken stor roll stråkar spelar inom stora delar av housemusiken är antalet stråksolister försvinnande litet. Faktum är att det egentligen bara finns en: Chieko Kinbara. Att hon hör hemma i Japan skvallrar inte bara hennes namn om – den soulhouse hon gör kommer nuförtiden mest från just landet i öster. 2008 släppte Kinbara inte bara ett album, utan två. Ett blått och ett rött. Två stämningslägen som också genomsyrade låtmaterialet. Bland dem som dök upp och hjälpte till på den blå skivan, Velvet Nights ~ Pray for Strings, fanns namn som Ananda Project, Frankie Feliciano, Josh Milan från Blaze och Jeff Mills. Här fanns också en av housemusikens allra största: Eric Kupper. Under hans ledning förvandlades Shadow till en bakgrundsduett mellan piano och stråkar påpiskade av en hi-hat från housemusikens begynnelse. Och så förstås Chieko Kinbaras violin som ovanpå allt det här fick göra ungefär precis vad den ville. Resultatet blev snudd på en ny The Whistle Song, nästan 20 år senare.

Lyssna hos skivbolaget

Kelly Rowland Daylight (Joey Negro Club Mix)
Ingen 100-lista är förstås komplett utan att världens bäste Joey Negro dyker upp någonstans. Som här, när han ger ex-Destiny’s Child-Kelly en välbehövlig omarbetning av Daylight. Det som i sitt original är rätt tandlös och tam discoboogie förvandlas, förstås, till en sprudlande resa tvärs över dansgolvets färgspel. En version som är ovanligt digital för att vara Joey – en säsongsriktig digitalobasgång istället för den i vanliga fall betydligt mer levande Joey-basen. Mer Akabu-Joey än The Sunburst Band-Joey, alltså. Men i övrigt är det ett bubbelleende sväng som egentligen alldeles för bra för den mediokra originallåten. Och då har jag inte ens nämnt att Joey dessutom hade den goda smaken att kapa Gym Class Heroes-Traviss rap helt och hållet (till skillnad från exempelvis Maurice Joshuas i övrigt inte alls pjåkiga remix).

Royce Da 5’9″ Shake This
Den första ”100 fantastiska låtar”-listan jag gjorde täckte musikåret 2005. Det var ungefär då jag, efter drygt ett decenniums rätt aktivt lyssnande, släppte kontakten med hiphopen. Hade jag gjort liknande listor för de första åren på 00-talet hade genrefördelningen säkerligen sett annorlunda ut, till hiphopens fördel. Men jag lyssnar fortfarande på hiphop, om än inte i lika stor utsträckning, och framförallt håller jag öronen öppna när mina gamla hjältar gör något nytt. Tyvärr brukar det betyda inte särskilt roliga grejer, men den största av dem alla, DJ Premier, visar att han fortfarande kan. Trots, eller kanske tack vare, att han håller fast vid samma formel som han en gång svängde ihop mellan skivbackarna när åttiotal blev nittiotal. Och den låt Premier smög ut på mixtapes tillsammans med Royce Da 5’9″ 2008 var inte bara en av årets bästa låtar, det var också en av Premiers bästa produktioner överhuvudtaget, där Royce får beatboxas i högsta divisionen med en massivt stegrande ljudvägg. En låt så bra att jag hunnit skriva två texter om den: dels själva recensionen och dels en text där jag listade DJ Premiers 30 största musikaliska stunder.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007