Det sprakar som ljudet av en avlägsen radiokanal. Ljud som inte når riktigt ända fram och dränks i ett brus. En flörtig basgång tar över taktpinnen och skeva ljud från stränginstrument hämtade från en fjärran öst. Lager på lager av lätta luftigt svepande ljud. Hela tiden med den där förföriska basen och bongotrummorna längst fram. Förtrollande hopklippt och vällagrat. Utsökt avsmakat.

Min hjärna tänker på bob hunds allra dystraste instrumentaler. Jag hör ekon av ett trippigt och dansant Manchester i slutet av 80-talet. Det är rock helt utan skrev, men med rytmer som pulserar fram och tillbaka. Mjukt meditativt sväng.

Det är de smäckra gitarrslingorna som binder samman skivan, men det är mattorna av orglar, brus och böljande vågor som ger den sin speciella atmosfär.

Albumets längsta spår Evergreens klockar in på strax över tolv minuter och har en gitarr som dansar runt rytmerna som om den kom från Nigerias 70-tal. Det är en oväntat uppspelt melodi som är ute på en repetitiv resa tillsammans med en varm bas genom ett annars dystert landskap.