Jag säger som Homer Simpson: You say that so often that it’s lost all meaning.

King Britt släpper i och med The Intricate Beauty enligt egen utsago sitt sista album med ”vanlig” dansmusik. Hädanefter är det betydligt mer experimentella elektroniska tongångar som ska gälla, tydligen.

”Jaja”, är min första tanke. Det har vi hört många gånger förr. Inte just från King James Britt, kanske, men väldigt ofta från olika företrädare från den populärmusikaliska världen. Sista turnén, sista skivan, sista natten med gänget. Tvärsäkra uttalanden som senare glöms bort – nästan oftare än inte.

Nu har turen alltså kommit till King Britt och hans sista album med vanlig dansmusik.

Nu är ”vanlig” i det här sammanhanget en term som tänjts rätt ordentligt. Ända sedan starten har King Britt otåligt hoppat runt mellan genremässiga inspirationskällor ända sedan starten som DJ hos jazzhiphoptrion Digable Planets. Hiphop, soul, jazz, house, disco. Som Sylk 130 levde han ut sina Philadelphia-rötter.

Med det här i backspegeln känns det därför som att Britt med denna kapitelavslutare velat visa upp, alternativt säga tack och hej, sina olika ansikten. Åtminstone dem som har housen som gravitationscentrum.

The Intricate Beauty är uppbyggt som ett DJ-set med tretton spår sammanfogade till en enda lång musikalisk tripp. En tripp som spänner över djupare och mer minimalistisk house över progressive trance och afrohouse till balearicvibbar och själfull klubbhouse. Det här har ju självklart sina sidor. Som att monotont avskalade Keep It Movin’ och trista afrotomgången Los är rätt hopplösa och snudd på bara irriterande. Det funkar betydligt bättre när Britt i Blackhand Side låter afrorytmer möta Moody, men även då, som rätt ofta på The Intricate Beauty lyfter saker och ting ändå inte riktigt.

Nu finns det undantag. King Britts techhouseomtag av Get Up är ett sådant. Men om man å andra sidan remixar en Byron Stingily-låt (som i sin tur bygger på Sylvesters Dance (Disco Heat)), ja, då ska det mycket till för att misslyckas. Suggestiva och mörka Inner Self är en annan. Och främst bland undantagen finns progressivt poptranceiga Now, med sång av Astrid Suryanto, och titelspåret, där Ryat står för vokalinsatsen. Då är The Intricate Beauty riktigt trevlig lyssning. Men annars känns King Britt ungefär som King Britt brukar kännas: just – trevligt. Men långtifrån livsnödvändigt.