Lattelounge för personlighetsamputerade cafékedjor eller PR-muzak till krystad livsstilsreklam. Det är väl ungefär sådana omdömen som Bonobo och andra liknande artister brukar få om sin musik. Antagligen inte så roligt att höra men i många fall inte heller särskilt långt från sanningen.

Simon Green kan åtminstone även om han skulle gråta på väg dit säkerligen skratta hela vägen hem från banken. Har man med låtar i diverse konsolspel, reklamfilmer för stora bilmärken och i TV-serier som House och CSI vid sidan av att vara turnerande DJ blir allt lite lättare.

Nu har just Bonobo aldrig tillhört den såsigare skaran utan redan tidigare skivor har stuckit ut med att dra upp tempot i breakbeats och att faktiskt ha melodier och inte bara ett groove i musiken. Men nu, i takt med att han turnerat allt mer med sitt liveband, har Green tagit ännu ett steg. Inte bara genom att använda allt mer liveinstrumentering även om det ger ett helt annat jordnära sound, utan också genom att influenserna växlar på ett annat sätt än tidigare.

Med vissa undantag har varje spår på Black Sands tydligt särskiljande drag och beståndsdelar samtidigt som Green ändå väver in ett varmt stråktema som tillsammans med en lätt vemodig stämning håller ihop helheten. Oavsett om det är rent Four Tetska toner, det dyker upp afrobeat eller om en dubstepsnegling glider över i något som skulle kunna vara temat till en bortglömd TV-deckare från 70-talets början.

Ibland försvinner lite styrfart och märkligt nog är det främst i de vokala spåren där Andreya Triana med sin blodfulla hesa stämma verkligen borde kunna lyfta dem. Men det vägs upp av ögonblick som titellåtens tungt melankoliska slutvals eller Animals stötiga jazzutflykt där bandet verkligen får glänsa både med vansinnestrummor och ett extraordinärt saxsolo.

Visst är Black Sands ändå trots allt fortfarande bara snäppet mer påträngande än en sommarbris. Men är det tropiska sommarkvällar här i Sverige så är det. Och då har en solstol, en iskall kanna Pimms och Bonobo varit en svårslagen combo.