Libraries följer tätt i hälarna på North Carolina-kvintetten The Love Languages albumdebut från förra året. Även utan att ha hört denna är det dock inte speciellt svårt att konstatera att bandet har klarat sig smärtfritt ifrån den beryktade uppföljarsjukan. Libraries är, i korthet, essensen av sina influenser. Den låter aldrig som en karbonkopia av någon av dem, utan lyckas koka ner det hela till något eget. Även om det aldrig blir lysande, banbrytande originellt, så är det välkomponerade, koncentrerade popstycken, en nyapplicering av gammal konst. Huvuddelen av referenserna kommer från 50- och 60-tal, Spector-esque poporkestrar och solskenspop. Titeln i sig är en utmärkt ledtråd till innehållet; en anspelning på låtskrivaren Stuart McLambs förmodat vidsträckta skivsamling.

En annan bra illustration för albumet är den våganimation som utgör bandets hemsida. Skivan går i ebb och flod (och är dessutom föredömligt kort, bara strax över halvtimmen), där saktmod varvas med symfonier. Summer Dust och Blue Angel backas upp av trion Heart to Tell, Anthophobia och Horophone, som tar lyssnaren tillbaka till den tråd som lagts ut av inledande Pedals och Brittany’s Back. Just Horophone är också i skrivande stund skivans höjdpunkt, och därmed också en viktig del av det gitarrbaserade sommarsoundtracket.

Libraries som helhet är varm och lättillgänglig utan att bli simpel. Debuten spelade McLamb in själv i sitt sovrum, och torde i all enlighet med logiken låta precis så lo-fi som sovrumsinspelningar brukar göra. Libraries innebar dock en utvidgning av bandet, en producent. en riktig studio och ett förmodat bättre utnyttjande av potential. Nej, det är ingen stjärnsmäll. Men där exempelvis The Drums är bleka, går på tomgång och i allmänhet misslyckas, så är The Love Language istället ett fint soundtrack till den här flyktiga årstiden.