Trent Reznor är lycklig den lille jäveln. Det är naturligtvis frustrerande.

Det var under hans mest ångestridna år jag fick det jag älskar mest från Nine Inch Nails. Han stred mot djup depression med nihilism, droger och att inte titta bakåt.

Inspelningsplatsen för hans kommersiella genombrott, The Downward Spiral, valdes delvis för att det var villan där Sharon Tate mördades. En hektisk och lång turné följde, därefter inspelningen av Marilyn Mansons Antichrist Superstar och så småningom heroinmissbruk och The Fragile.

När The Fragile, som skulle vara hans magnum opus misslyckades helt på försäljningslistorna närmade sig den kreativa vägen han befunnit sig på en vägg med alltför hög hastighet. Fallet blev hårt, framför allt för honom själv.

Till slut kom han ut på andra sidan, biffig och ren. Men musikaliskt var det mest trött och gjort. With Teeth var innehållslös och Year Zero mer intressant ur ett marknadsföringsperspektiv än ur ett musikaliskt. Ghosts I-IV hade sina stunder men gjorde det också tydligt att Nine Inch Nails inte längre var på en väg med riktning framåt.

Hösten 2009 tog NIN slut som liveband och kanske även som musikalisk akt. Trent kom så nära hångel man kan på Twitter och gifte sig så småningom med Mariqueen Maandig (tidigare sångare i West Indian Girl).

Det är ett tydligt nytt kapitel i hans liv och i intervjuer verkar han må bra. Och det har väl aldrig varit riktigt bra som kreativt foder?

Det började ryktas om ny musik någon gång i höstas och så till slut kom information om det nya bandet How to Destroy Angels. Med gamla samarbetspartnern Atticus Ross, Trent och hans fru. Helgerån! Hatkampanjen följde snabbt därpå, men det enda resultatet av den var att Trent drog sig undan lite mer till en tätare fanskara. Det var inte för inte titeln The Believers valdes till första singeln.

Musikaliskt är det en mix av influenser. Det låter otvetydigt Trent Reznor. De är döpta efter en gammal Coil-singel (vilket också hörs). Ljudmässigt är det i mångt och mycket en uppdatering av det Trents samarbete med Atticus Ross gamla band 12 Rounds.

Det är kul att höra nytt igen och jag kan i något märkligt pseudonärhetsperspektiv vara glad för deras skull. Men om jag tar bort historien och mina egna känslor för bakkatalogen är det inte mer än BBB och The Believers som står ut. Det kanske kan duga, men skakar varken om världar eller dräper några änglar.

(Dessutom. Det känns så fel att döpa ett band på det här sättet när läskigt Tea Party Movement-inspirerade Angelology sprids på boktopplistorna. Hurr. Men det är inget mer än ett trist sammanträffande. Hoppas jag.)