Häromdagen, i relation till Sleigh Bells, började jag rätt oprovocerat fundera över begreppet/genren ”indie” och dess vara eller icke vara. Huruvida indien fortfarande existerar i nutid förblir osagt. The Drums gör dock sitt allra bästa för att spola tillbaka tiden. Visserligen hörs här en hel del av postpunkens England, men riktigt fullt så grådaskigt blir det aldrig. Tillkommer gör istället lite tidigt nittiotal, Postcard, Orange Juice, även om det aldrig heller blir riktigt så vingligt.

I det ljuset är det förstås också lite komiskt att The Drums blivit en så uppmärksammad akt. Men samtidigt; givetvis är det ytterst flyktigt.

Singeln I Wanna Go Surfing är en ganska oförarglig solskenshistoria i amerikansk tradition. Allt väl så långt. Men nästa steg kommer aldrig. The Drums är alldeles för förtjusta i det naiva, unga och (låtsat) oskyldiga att albumet aldrig kommer någon vart. Man säger sig ogilla andra band som drar intellektualisering och teoretisering (är de inte i sanning alltför många?) alldeles för långt. Resultatet av det blir textrader som ”I thought my life would get easier, instead it’s getting harder”.

I singelformat är The Drums just ganska harmlösa. Deras pop är solig, ungdomlig underhållning. Under ett helt album tappar den fart och blir lika flyktig som själva solskenet.