Det gnälldes en hel del på Sofia Talviks senaste skiva. Det har skrivits en hel del rappt och tufft om både omslag och musik. Att något så vackert kan orsaka det där.

Florida är lika bra kanske bättre än annat Talvik spelat in. Lou Reed–introt på King Of The Willow Tree är grymt. Det lätta sättet Talvik sjunger på. Osäker i stämband men bestämd i gärning. Det tar 30 sekunder att fånga mig.

Visst det är vanliga kärlekslåtar – men de känns äkta. Visst det blir lite countrypompöst då och då – men känslor är precis så. Det är förmodligen melodierna som gör det. De fångar mig med mjuka vantar. Ingen hets, ibland nästan släpigt trots Sofia Talviks vilja att öka farten. De lever sitt egna lugna liv i Kylarköping, vid sidan av motortrafikleden.

Jag gillar det här. Country, vackra popstämmor, stråkar och mänsklighet. Varför inte? Det är skönt att bli kramad ibland. Sofia Talvik gör inget revolutionerande (jag tror inte hon gillar det). Hon gör något trevligt. Det räcker långt.

Dessutom är The Light är det vackraste i musikväg som 2010 fått fram hitintills. Den får vara min musikaliska kamrat när vi nu laddar för en förändring av Sverige. Åt det ena eller andra hållet. Det är en lögn att säga att inget förändrats. Allt har förändrats för mig. Jag kan till och med lyssna på artister som är uttalat moderater utan att stänga av. Jag börjar bli mjuk i kanten.