Det känns som att Faithless funnits med oss sedan dansmusikens begynnelse. Som att de alltid funnits där. Nu är det ju självklart inte så, men när jag skulle börja skriva den här recensionen insåg jag att det faktiskt finns en parallell mellan Faithless och gårdagens recension, Maries text om Robyns senaste album.

Båda två släppte sina debutsinglar 1995. Samma år. Men trots det känns det som att Faithless funnits med oss så mycket längre. Jag vet inte riktigt vad det beror på.

Kanske beror det på att jag alltid gillat Faithless, men aldrig sådär riktigt mycket. Inte tillräckligt mycket för att deras album skulle snurra på repeat eller ens att jag kunnat plocka ut någon enskild låt som jag kramat lite extra hårt. Ja, visst finns ju de självklara, som de trendsättande minuterna i Insomnia, Salva Mea eller God Is a DJ. Och så finns ju den varmare och mjukare sidan, som när Dido sjunger bättre än de flesta andra gånger i One Step Too Far. Men det finns ingen låt som grävt sig in i en orubblig hörna av mitt musikhjärta.

Men samtidigt har jag hela tiden gillat Faithless när jag väl lyssnat på dem. Maxi Jazzs pratrapsjungande. Sister Bliss musikknåpande. Rollos produktioner.

De har bara funnits där. I femton år vid det här laget. ”Bara” femton år.

Nu är det dags för första albumet på egna bolaget Nate’s Tunes och förstasingeln Not Going Home är väl så mycket skolboksfaithless det går att bli. Och precis som så ofta när det handlat om mig och Faithless så suger det mässande och malande in mig i sin sequencerstudsande centrifug. Det spiller även över i Feel Me, trions uppdatering av nyvåggruppen Blancmanges 28 år gamla original. Nypostpunk i DFA-skolan, fast betydligt mer vitalt än det mesta på LCD Soundsystem senaste. Covern av Bob Marleys Crazy Baldhead känns däremot lite onödig – inte dålig, men lite fantasilös. Budskapsmässigt passar den förstås alldeles utmärkt in i Maxi Jazz skrivarstuga. Tweak Your Nipple är ännu en direkt arvtagare till Insomnia/Salva Mea.

Som flera gånger tidigare dyker Rollos syster Dido upp några gånger även här, dels i Feelin’ Good (helt okej, men rätt anonym) och i North Star – en betydligt roligare sak. Gospelvibbande vemod i One Step Too Far-land.

Därutöver finns det mer rätt standardbra Faithless-material och så några rejält mindre roliga delar – som Flyin Hi och Love Is My Condition som både är allt annat än dans. De såsar snarare ner världen till påfrestande siraps-slow-motion. De två kan man ju som tur är enkelt hoppa över och istället välja att fokusera på albumets riktigt, riktigt stora stund. När Dougy Mandagi från The Temper Trap åter kliver in i den mjukare sidan av Faithless musikverkstad, med väggar och golv helt klädda i en dämpande och blodpulserande sequencermatta.

Kort sagt är det ungefär som vanligt med Faithless. Jag gillar rätt mycket här. En del är skittrist eller bara intetsägande. Ett par av låtarna här är rätt fantastiska, Comin’ Around i synnerhet. Men samtidigt finns det nog inget här jag kommer att minnas när det är dags att lista tiotalets bästa.