John McLaughlin, Michael Henderson och Billy Cobham sitter i studion för en ny inspelningssession för den senaste inkarnationen av Miles Davis band.

Miles är sen och John McLaughlin börjar otåligt spela ett riff, som de pratat om kvällen före hemma hos Miles, på gitarren. Henderson och Cobham faller in och de börjar lite lekfullt bygga upp ett groove. Efter några minuter stormar Miles in genom studions ytterdörr. Han lyssnar och istället för att få de andra att bryta går han in och blåser ett hårt, kallt bess och tvingar McLaughlin att byta tonart enbart genom att upprepat blåsa den tonart han vill ha. När allt är på plats fortsätter han att spela ett magiskt solo och resultatet blev 26 minuter långa Right Off som var a-sidan på A Tribute to Jack Johnson när den gavs ut i februari 1971.

Det är ju en så bra story att man inte vill kontrollera den. Men som så ofta annars är den ganska friserad.

1969 hade Miles precis släppt In a Silent Way och Lester Bangs skrev i sin recension i The Rolling Stone att den fick honom att återfå tron på musikens framtid, men att det varken var rock eller jazz. I en intervju med tidningen strax efteråt sa Miles stöddigt att han minsann kunde sätta ihop det bästa rockbandet världen någonsin skådat.

Och även om In a Silent Way förvisso var det första steget in i hans elektriska period och det sista steget mellan post-bop och fusion var rock’n'roll ganska långt ifrån vad som hördes på skivan. Men det var samtidigt tydligt vart han var på väg. Särskilt tydligt var tillägget av producenten Teo Macero till ensemblen och att han tilläts ta så mycket plats i arbetet med det som blev det färdiga albumet.

Strax efter att In a Silent Way gavs ut stängde Miles in sig i studion med Macero och en helt galet förstärkt rytmsektion bestående av två basister, ibland tre samtidiga trummisar, en slagverkare och tre keyboardister. Blåssektionen var bara han själv, Wayne Shorter på saxofon och Bennie Maupin på basklarinett. Ut från studion kom mästerverket Bitches Brew men när det var inspelat var han, som så många gånger förr, färdig med den formen av musik. Många av musikerna rörde också på sig. Shorter och Joe Zawinul, som komponerat stora delar av den inspelade repertoiren under några år, var på väg bort för att bilda Weather Report.

Musikaliskt rastlös som han alltid varit ville Miles Davis spela the new shit. Han menade att dåtidens musiker inte använde rytmen ordentligt för att de, med undertoner av rasism, ville undertrycka rockens afrikanska arv. Han menade att deras musik var för strukturerad och att den musik han ville spela inte var fokuserad på ackord och melodier utan snarare på rytmen, groovet. Till inspelningssessionerna som blev A Tribute to Jack Johnson var Miles ensam om att bidra med material. Och inspirerad av Jimi Hendrix och av att spelat förband till rockakter som Grateful Dead och Neil Young började han experimentera med små rocksättningar av trummor, gitarr och bas.

Efter den första inspelningssejouren av det som blev Jack Johnson i februari 1970 var Miles inte helt nöjd med resultatet (det är bara de sista minutrarna av Yesternow som överlevde till skivan), men han tyckte sig hittat något med bandets form. Till de kommande inspelningarna skar han ner bandet ännu mer, från sex medlemmar till fyra, men det var inte förrän i april han hittade rätt.

Egentligen var Buddy Miles, Hendrix trummis från Band of Gypsies, inbjuden till inspelningen men han dök aldrig upp. Istället fick Billy Cobham sköta trummorna. Michael Henderson, som i vanliga fall spelade med Stevie Wonder, var rekryterad som basist för att hålla ihop rytmen. I intervjuer har Henderson sagt att Miles ville att han skulle vara hans fasta punkt, hans rock. John McLaughlin var kvar sedan tidigare och den enda musikern som var med genom alla inspelningarna. De enda som skulle sjunga ovanpå anrättningen var Miles egen trumpet och Steve Grossmans saxofon.

Och där någonstans började den egentliga historien om hur Right Off som inleder Jack Johnson blev till. För det vi mestadels hör i början av låten, om vi bortser från instick och redigeringar från Macero, är den tionde tagningen den dagen av Right Off. Precis innan McLaughlin sätter av sitt riffande hörs Miles väsande röst, på utgåvan som finns med på The Complete Jack Johnson Sessions, manande instruera John om vad han ska göra. Play it up and go down. Play it, John, play it. Play it up, play it up, and then drop down. Play play play play … Och Miles gick in där de sagt att han skulle. Inte från gatan, men väl med ett hårt och dominerande bess.

McLaughlins gitarr, Hendersons basspel och Cobhams drivande trummor skapar ett grymt sväng som bygger och bara fortsätter bygga en tokigt funkig grund, som till viss del byggde på basgången från James Browns Say It Loud, I’m Black and Proud. Att lyssna nästan kräver att kroppen kränger. Det finns en dynamik i inspelningen som översätts till presens när jag lyssnar. Trumpeten domderar och de andra följer så gott de kan efter bästa förmåga.

Mitt bland tagningarna av Right Off vandrade dessutom Herbie Hancock förbi studion, med en fylld matkasse i famnen, på väg till en annan inspelning i byggnaden. Han stannade till utanför studions fönster och blev invinkad av Miles. Farfisaorgeln han satte sig vid var inte inkopplad, men medan de andra fortsatte spela pluggade teknikern in den och han började sitt solo med att testa om den verkligen var inkopplad. I tagning elva och tolv drar Hancock sedan av de rytmsugande solon som hamnade på den slutgiltiga versionen av Right Off (efter ungefär 14 minuter). Det är fantastiskt att höra när orgeln och Miles trumpet, efter att jag är alldeles matt av Hancocks underbara solo, nästan leker call and response-kör och Herbie sen mässar hårt mot rytmen.

Det som då var b-sidan, Yesternow, börjar ganska lugnt till en rullande basgång som låter mer i tomrummet från när basen inte spelas än när strängarna är i svängning. En sugande känsla någonstans i magtrakten vill, nästan kräver, att få veckla ut sig och ta plats. Miles trumpet blåste lätt över musikerna som en vakande hand, nästan som att han puttade in kanterna när brygden höll på att pysa över. De första tio minuterna handlade mest om att lova om mer. Som lyssnare bönar jag och ber om ett förlösande crescendo som kommer först fram emot tolv minuter när låten sedan helt byter skepnad. Och det är där någonstans vi får inspelningarna från i februari istället.

Även om skivbolaget, på omslaget till complete-boxen, menar att Miles lyckats och A Tribute to Jack Johnson är världens bästa rockskiva, är det inte riktigt så. Men den passerar det och är istället en av de bästa skivorna. Punkt. Eller kanske punch för att återknyta till skivans boxningstema.

Det är ingen som riktigt vet när Miles blev ombedd att göra musik till dokumentären om världsmästarboxaren Jack Johnson, men i de sista sessionerna pratade Miles själv om att han ville att rytmen skulle vara som boxarnas dansande steg i ringen. Man tror att det är först i efterhand som inspelningarna från sessionen, som gavs ut på The Complete Jack Johnson Sessions, fått namn efter andra boxare. I de sista skälvande sekunderna av Yesternow är det Jack Johnson själv som talar och där någonstans fick nog den tidigare welterviktaren Miles iväg sina tyngsta sluggerslag i sin boxningskarriär. I’m Jack Johnson, heavyweight champion of the world. I’m black, they never let me forget it. I’m black allright. I’ll never let them forget it.

Det är en fantastisk skiva som jag aldrig verkar tröttna på att lyssna på. Tills jag byter Miles-period nästa gång.