Sharon Jones & The Dap-Kings har kommit fram till den svåra fjärde skivan. Ja jag vet att man brukar tala om den svåra tredje, men eftersom deras trea inte bara klarade att mäta sig med utan också att överträffa de två första blir det här den svåra.

Jag har väl egentligen inte så mycket att ägga till det jag skrivit tidigare om Daptones flaggskepp. Det är svinbra och träffsäker soul som låter precis som om året vore 1968, 1969 eller möjligen, men förmodligen inte, 1970.

Här finns åtminstone ett par tre låtar som med lätthet skulle platsa på en samling med bandets bästa. Det enda som fattas mig är egentligen överraskningen. Det är bara mer av samma och även om det inte är det sämsta blir det inte så livsviktigt att lyssna på just de här tolv låtarna. Å andra sidan kan jag lika gärna lyssna på just de här som några av de andra. Konstigt.

Bästa spår: somriga och handklappande Better Things. Den lär ni hitta på en spotifylista från mig inom kort. Brummiga saxofonfills att dö för, tillbakalutat groove och soulsting i hjärtat. Hur skulle jag inte kunna älska det?