Det vore väldigt lätt att avfärda Brooklynduon Javelins tungt nostalgiska och ständigt genrehoppande sound som musik med en allvarlig koncentrationsstörning men sanningen är precis tvärtom. För allt som låter som knastriga samplingar från skivor ur de allra dammigaste reabackarna, och det är det mesta på No Más, är egentligen omsorgsfulla, tidsödande och pinfärska nyinspelningar från Tom Van Buskirks och kusinen George Langfords hemmastudio. Allt för att få fram den rätta murriga retrokänslan.

De leker med lätt handlag med konventioner, provar möjliga och än hellre omöjliga genreblandningar bara för att det går, bekymrar sig inte nämnvärt mer om det och bjussar på en stunds pastellfärgad och fantasifull bekymmerslös verklighetsflykt. Ena stunden som ett ystert Flaming Lips på sitt allra soligaste pophumör, i nästa med så mycket tillbakalutad storstadssomrig soulkänsla att man undrar om Money Mark varit inblandad. Moscow 1980 låter precis som den heter och Susie Cues är det bästa tvärflöjtsutsmyckade pianofunkbeat som Jurassic 5 aldrig satte tänderna i.

Ibland anstränger de sig så till den grad för att låta som om de inte ansträngt sig att resultatet blir bara just ansträngt. Men när den lika enerverande larviga som alldeles genomcharmiga bitpop goes hiphop-pastischen Oh! Centra tonar ut inser man att No Más egentligen inte är något annat än tioårsjubilerande Since I Left Yous osnutna småsyskon.