dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The National: High Violet
High Violet (album, mp3) The National
2010
4AD
8/10

En ljusning

Det har tagit tid att börja tycka om The National. Stolpiga, stela, allvarliga The National. Sönderkramade av kritiker, publik och presidenter. Numera är det nästan för enkelt. Stadiga, melodiösa, allvarliga The National. High Violet är så självklar är det nästan är löjligt. Den som ska se The National i sommar kommer träffas av en hitkavalkad av låtar som inte ens slagit. För The National är som helhet en succé som det inte går att plocka isär. Det är svårt att hitta svaga spår på High Violet. Det är storslaget, melodiöst och, framför allt, säkert och gediget.

Men till skillnad från tidigare släpp så är det femte albumet ljusare och mer svävande. Det riktigt tunga och stolpiga har fått stå undan och bandet har släppt in skönsjungande vänner som Sufjan Stevens och Justin Vernon att lägga ljusa stämmor i allt det mörka.

Sen har The National förmågan att hamna under ett tjockt täcke efter några vändors lyssnande. Det stadiga kompet och sången som långsamt vaggar en till apati. Ett stillsamt The National gör sig inte riktigt. Det är i arenarocken de hör hemma och det är förmodligen där de är rädda att hamna. Det väletablerade, erfarna brooklynbandet som spelar in i en garagestudio och sätter samman samlingar med gräddan av väletablerade, korrekta brooklynband hamnar någonstans mellan indiepubliken och den större, mer lättköpta. Just där i gränslandet passar High Violet in som bäst.

High Violet innebär inga överraskningar. Sorrow och Afraid of Everyone med Sufjan Stevens är långt innan albumsläppet ångvältar som rullat fram var du än vänt dig. Vackra Runaway ger till en början en förnimmelse av Bono men vandrar snart ut i en monotoni som inte ens den lille irländaren skulle klara att hålla sig till utan pipiga höjningar och kampsportsrörelser. Anyone’s Ghost rapar ur sig alla The National-tecken på en gång. Ett dovt komp, spökiga stråkarrangemang och den där djupa, inåtvända rösten och de flytande körerna långt, långt borta.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2010-05-16 15:40 / Uppdaterad: 2010-05-16 15:40

Kategori: Recension | Recension: #5585

9 kommentarer

Kvalitet

Mr L Oregistrerad 2010-05-17 08:56
 

Riktigt jävla snorbra är vad det är. Refrängen i Conversation 16 är det bästa jag hört i år.

Medlem 2010-05-17 11:40
 

det verkar blivit något knas med dagens skivas spotify länkar?

för skivan finns ju där:
http://open.spotify.com/album/6k54ZuG2Z49HQRbJdO65b5

jesper Oregistrerad 2010-05-18 08:11
 

Jag har aldrig förstått mig på storheten med National. Jag har en skiva.

Medlem 2010-05-23 02:44
 

[...] & Sebastian Animal Collective Suicide Swans The Flaming Lips Mogwai The National Mercury Rev spelar Deserter’s Songs John Cale Fleet [...]

 

[...] är årets album? The National – High Violet Vad kommer du att minnas från musikåret 2010? Hallogallo på Kägelbanan. Gammal är [...]

15 december: Torpedo | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-12-17 07:56
 

arenarock?
du suger Maria

lasse Oregistrerad 2011-01-07 22:16
 

[...] The National High Violet [...]

2010 års 55 bästa skivor | dagensskiva.com Oregistrerad 2011-01-15 16:15
 

[...] The National High Violet Riktigt jävla snorbra är vad det är. Refrängen i Conversation 16 är det bästa jag hört i år. –westost [...]

Era bästa skivor 2010 | dagensskiva.com Oregistrerad 2011-01-20 20:52
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig