The Martelli Tapes är Svante Lodén och Erik Hjärpe som i vanliga fall syns och hörs som en del av funkmaskinen vi känner som Damn! Två singlar in i sin karriär som duo spelades en utökad version av The Martelli Tapes in för SVT:s programserie Veckans konsert. Raskt, men långtifrån oförtjänt, marscherat.

Om namnet Martelli får en liten klicka att ringa i ditt inre betyder det förmodligen att du är gammal nog att ha följt tv-serien Fame i den då allenarådande statstelevisionen. Bruno Martelli var den krullhårige, snälle och på gränsen till mesige pianisten i serien. En del av duons namn valt med tydlig omsorg.

Som The Martelli Tapes ger Lodén och Hjärpe oss svängig pianopop med tydliga drag av både soul och jazz. Och kanske är det bara det färska minnet av Lodéns fina porträtt av Björn Skifs i senaste omgången av Dom kallar oss artister, men jag inbillar mig att jag hör drag av Skifs tidiga solokarriär i The Martelli Tapes musik.

Här möter vi The Martelli Tapes i livesammanhanget med rejäl förstärkning, men nästan hela tiden med Lodéns röst och Hjärpes piano i tydligt fokus. Någon gång utmanas de av ett munspel som skickar mina tankar till Stevie Wonder eller av alltid lika färgstarka Pauline vars röst och låt Give Me a Call lånas in.

Får man önska en duettskiva med Svante och Pauline?

Jag som hör till den växande lilla skara som följt The Martelli Tapes ett tag; rippat deras låtar från Myspace, köpt de två iTunes-singlarna, sett dem live och verkligen längtat efter fullängdsdebuten. Saknar kanske ett par låtar från förr jag gärna hört igen, är glad att äntligen få ett helt album (även om det bara är live), undrar varför en låt bytt plats i förhållande till tv-sändningen och är fullkomligt okritisk till det jag hör.

Svante Lodén har en helt unik röst och ton. Jag får aldrig nog. Vågar man hoppas att det här är hans väg in i stugorna? Funken tar honom uppenbarligen inte dit. Kanske är det dags nu. Samtidigt skriker min sambo av jazzpanik när hon hör The Martelli Tapes, så kanske inte ändå.