Devin the Dude stod för Göteborgs bästa hiphopspelning förra året. Med sitt stora leende, sina hundögon, mouth-cuts och smöriga sång lyckades han charma hela publiken. Det gör han även på skiva då hans glädje och otroligt down to earth-inställning även genomsyrar hans studioarbete.

Den snart 40-åriga Devin the Dude fortsätter inte oväntat i samma anda och weedfyllda andetag som på tidigare skivor, dock med något förändrat sound. Men sjätte gången i ordningen av soloalbum är det fortfarande samma höga (Höhö) och jämna nivå från början till slut.

Ljudbilden är riktigt bra den här gången och beatsen passar Devin perfekt. De är ganska tunga och djupa, men samtidigt släpande slöa och anpassade för Devins råttliknande röst. Generellt sett är den inte lika upplyftande som hans tidigare material där endast några få spår per skiva har varit av allvarlig karriär. Men här får vi höra Devin rappa om sin son och oron för att han skall röka lika mycket som sin far.

Gäster som Rob och Jugg-Mugg från Odd Squad, Coughee Brothaz och för de flesta okända namn som Tony Mac, 14k och Alpha-Bet-D hjälper till att bredda skivan vokalt. Samtidigt som de ger en spännande inblick i Houston-scenen som man sällan märker av i Sverige.

Hatten av för Devin ytterligare en gång som lyckas att skapa sin signerade ljudbild. Tyvärr känns helheten lite för väl deprimerande. För när skivan ebbar ut med sista spåret så saknar man de där upplyftande och varma ”hitsen” från hans tidigare skivor. Men hur man än vrider och vänder på det så är Devin en av hiphopens skönaste röster och karaktärer för tillfället.

Devin the Dude – What I Be On