She & Him hade varit något helt annat utan Zooey Deschanels skådespelarkarriär. Det finns så många som skrämts iväg av Deschanels guppande hästsvans och stirrande blick i filmer som vintagefrukostflingedramat Flakes eller knäppafamiljenskildringen i Winter Passing. Jag önskar att jag inte såg knäkorta, blommiga klänningar och färgglada, verklighetsfrånvända medicinbollar framför mig när jag lyssnar på She & Hims andra album Volume Two, för satan vilken låtskrivare Descanel är. Spår som Thieves och countryvisan Lingering Still är för stora för sitt sammanhang.

Vad som retar mig ännu mer är att jag ens för det här resonemanget. Men hur jag än försöker går det inte att lyssna på She & Him utan att behöva förhålla sig till Deschanels käcka tillrop någonstans mellan Skeeter David och Camera Obscura. Det är ju ändå det som Volume Two någonstans bygger på. Det är ju av hennes image de skapar ramarna för stämningen på albumet. Det är synd. Så synd.

Hade Home framförts i ett annat sammanhang hade det inte gått att hålla distans. Hjärtat hade gått sönder. Den ensamma inledningen, det hoppingivande taktbytet, oooohaaaah-körerna från den blåaste himmel. Så det är bara att ta till hjärntvätten och resetknappen och aldrig mer se en naiv, romantisk indiefilm. För utan dem är Volume Two hjärtskärande och genial.

Versionen av Milton Kellems Gonna Get Along Without Ya Now är ett av albumets främsta spår med M. Wards typiskt tassande ackompanjemang. I stort är albumet mer sansat och nedtonat än sin föregångare. Arrangemangen är förfinade. Det är mer körer och lager, utan att det blir varken rörigt eller skrikigt. Låtarna är skevare och mer vågade. Där spåren på Volume One var rakare är spåren på Volume Two självsäkra när det börjar spreta och ta sig i utkanterna av de traditionella formar i vilken She & Hims musik är stöpt.