Groove Armada, Goldfrapp, Zero 7. Tre namn som egentligen inte har särskilt mycket med varandra att göra, men som jag på något sätt kommer att tänka på i ungefär samma mening när jag lyssnar på Yeah Ghost.

2010 känns det som att de landat väldigt nära varandra, rent, tja kanske inte musikaliskt, men attitydmässigt. Det är lite fuzzrockknorrigt någonstans där i bakgrunden. Med olika grader av åttiotal av dans lagt ovanpå.

Zero 7, har lite likt Goldfrapp, egentligen inte fångat mig särskilt mycket sedan 2002-debuten Simple Things. Men det har aldrig varit dåligt. Putsat, snyggt och väldigt mycket reklambyråmusikschablon. Men precis som Goldfrapp har jag ändå fortsatt följa bandet. Letat upp nya singlar och album när jag hört talas om dem, konstaterat ”mmmm jaha” och gått vidare.

Yeah Ghost släpptes redan i september 2009, men det är först för inte så länge sedan som jag överhuvudtaget upptäckte att Zero 7 släppt något nytt (ja, relativt sett). Och… mmmm jaha.

Visst finns det stunder när jag faktiskt vaknar till lite. Men när jag försöker påminna mig själv var de stunderna blev av någonstans är det rätt blankt. Jämfört med debuten är det ett under av omväxling, men det är tyvärr långt ifrån en kvalitetsgarant. Definitivt inte i det här fallet. Lite pop, lite soulklappande, du-du-du-du-du-knorrande, några oljefat, plastblås, klockspel och så lite av det gamla klassiska Zero 7. Däremot ingen Sia Furler, för första gången.

En genremässig smältdegel med ungefär samma grundkomponenter som just Goldfrapp och Groove Armada avvände sig av på sina senaste album. Och resultatet är, ja, inte dåligt. Men heller inte särskilt minnesvärt – till skillnad från Head First och Black Light.

Allra bäst blir det i finstämda The Road, Zero 7 på Zero 7-humör. I övrigt är Yeah Ghost väldigt nära att försvinna in i den bakgrundstapet som de beskylldes för med Simple Things.