Recension
- Volume Two (album, mp3) She & Him
- 2010
- Double Six/Playground
Sansat skevt
She & Him hade varit något helt annat utan Zooey Deschanels skådespelarkarriär. Det finns så många som skrämts iväg av Deschanels guppande hästsvans och stirrande blick i filmer som vintagefrukostflingedramat Flakes eller knäppafamiljenskildringen i Winter Passing. Jag önskar att jag inte såg knäkorta, blommiga klänningar och färgglada, verklighetsfrånvända medicinbollar framför mig när jag lyssnar på She & Hims andra album Volume Two, för satan vilken låtskrivare Descanel är. Spår som Thieves och countryvisan Lingering Still är för stora för sitt sammanhang.
Vad som retar mig ännu mer är att jag ens för det här resonemanget. Men hur jag än försöker går det inte att lyssna på She & Him utan att behöva förhålla sig till Deschanels käcka tillrop någonstans mellan Skeeter David och Camera Obscura. Det är ju ändå det som Volume Two någonstans bygger på. Det är ju av hennes image de skapar ramarna för stämningen på albumet. Det är synd. Så synd.
Hade Home framförts i ett annat sammanhang hade det inte gått att hålla distans. Hjärtat hade gått sönder. Den ensamma inledningen, det hoppingivande taktbytet, oooohaaaah-körerna från den blåaste himmel. Så det är bara att ta till hjärntvätten och resetknappen och aldrig mer se en naiv, romantisk indiefilm. För utan dem är Volume Two hjärtskärande och genial.
Versionen av Milton Kellems Gonna Get Along Without Ya Now är ett av albumets främsta spår med M. Wards typiskt tassande ackompanjemang. I stort är albumet mer sansat och nedtonat än sin föregångare. Arrangemangen är förfinade. Det är mer körer och lager, utan att det blir varken rörigt eller skrikigt. Låtarna är skevare och mer vågade. Där spåren på Volume One var rakare är spåren på Volume Two självsäkra när det börjar spreta och ta sig i utkanterna av de traditionella formar i vilken She & Hims musik är stöpt.
Publicerad: 2010-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2010-03-30 09:52
12 kommentarer
”än sin föregångarna”?
#
Haha. Ja?
#
Vad synd att du har fått en hang-up på hennes roller. För mig blir det inga oönskade krockar där, som tur är. She & Him är verkligen finfina grejer.
#
Jag är helt med Maria här när det gäller irri-varning på Deschanel. Tyvärr är jag sen en mycket mindre människa än hon, och kan inte alls bortse från allt det utstuderat indiekäcka. Droppen är ju att att M. ward spelar med i teatern, och hundögar sig ”ironiskt” genom schmaltzen. Inte precis Feist & Gonzales, liksom.
#
Pretentioner i høgsætet. Den vakne har fått med sej att ”daphonie” førstås ær Horace Engdahls musiksidepseudonym.
#
Jag har god lust att skicka den här recensionen till någon Vem Von Helst.
Ingen jag känner (räknas jag?) skulle begripa någonting eller göra en aha-våg till referenserna.
Det här är som när nämnda Horace snackar om fonologiska aspekter eller glappet mellan ärret och drömmen eller så.
Vet inte om det är bra eller dåligt.
Nacka Skoglund: Vi hänger med
http://www.youtube.com/watch?v=Fkf8DdpytLE
#
Skräp. Helt enkelt.
#
zooey deschanel är världens gulligaste kvinna.
jag bryr mig inte om hon är utstuderat ”quirky” eller fejk-indie på något sätt. hon är jättegullig.
#
Bra platta. Sommarpop.
#
Riktigt bra platta, känns helt rätt i vår. Jag skulle tro att bra många fler lockats, snarare än skrämts, av hennes quirky sätt.
#
Tumregel: Mary Jane hyllar = Menlös solskenspop typ Bella och Sebastian eller Raymond och Marie.
#
Outad & intimiserad av något sötsliskigt. Det blir retorik på det här: http://www.youtube.com/watch?v=n9SJc-c9R1g
#
Kommentera eller pinga (trackback).