High on Fire och jag har aldrig riktigt klaffat hundra procent, trots att jag har försökt flera gånger och i olika faser. Jag plockade upp debuten The Art of Self Defence och såg dem i London på turnén till uppföljaren Surrounded by Thieves, men har alltid tyckt det var en aning för slött på den tiden.

Därför har jag gillat tendenserna till driv som smög sig in på Blessed Black Wings och i synnerhet på Death is this Communion. Och som tas ett steg till på Snakes for the Divine.

För High on Fire är som bäst när de får till ett stadigt driv. Och det har de genomgående på Snakes for the Divine. Motörhead-trampande trummor i tvåtakt är snarare regel än undantag, men det är fortfarande gitarren och de feta stonerdoftande riffen som står i centrum. Och Matt Pikes rossliga stämma.

Det jag kan hålla emot Snakes for the Divine är egentligen ingenting. Men den saknar de absoluta topparna.

För även om det öppnande titelspåret och långsammare Bastard Samurai, som bär på en kuslig stämning och en dynamik liknande den på Black Sabbaths titelspår, är finfina låtar kommer de inte riktigt upp i samma nivå som till exempel Fury Whip från föregångaren.

Däremot faller ingen låt på hela skivan igenom, och det är en bedrift så god som någon. Sett till hela plattan har High on Fire aldrig varit bättre.