Minutemens debut-ep kommer alltid att ha en given plats i den amerikanska punkhistorien. Dels som startskottet för en av genrens blivande giganter, dels som den andra utgåvan på SST Records (Black Flags Greg Ginn och Chuck Dukowskis skivbolag).

De sju låtarna springer förbi på 399 sekunder. Direkt från replokalen till mastertapen och vidare till tryckeriet. Live i studion så när som på några extra körinsatser. Basen tar plats i centrum av musiken och funkar som punkig ledsagare. Gitarren åker kalifornisk kana, ibland på eller över gränsen till baktakten, runt virvlande trummor och sång. Det är struttigt, lite knepigt, småstörigt och popigt. Allt på samma gång. Överallt.

Om det är något som verkligen utmärker Minutemens naiva punkrock på Paranoid Times är det D. Boons sång. Hans register år tunnare än bibelpapper, men han har en närvaro och intensitet som är svår att stå emot. Det är inte svårt att föreställa sig en sångare som står på tå, spottar, fräser och tar i på vanvettets rand.

Även om Minutemen låter lite funkiga är det ingen tvekan om att det här är gammal hederlig hardcore. Så som den en gång föddes. Klassisk skit som är omöjlig att sätta betyg på så jag slänger upp tärningen i luften och den landar på åtta. Så vi säger väl så och jagar reda på ett ex av originalvinylen på Tradera.