Sista spåret på Sades tredje album Stronger Than Pride är egentligen en parentes, framförallt där den ligger efter hjärtskärande Never Thought I’d See the Day. Siempre Hay Esperanza är trots allt en Sade-låt utan Sade. En instrumentallåt som hanteras av de andra tre medlemmarna Stuart Matthewman, Andrew Hale och Paul S. Denman.

Men trots att det här egentligen borde diskvalificera låten – och albumet – från att få någon av de riktigt framskjutna positionerna i Sade-katalogen är det faktiskt en låt som jag själv alltid glömmer bort hur mycket jag gillar. Visst, helt frikopplad har den förstås inte mycket att hämta gentemot de flesta låtarna med Helen vid mikrofonen, men där den ligger, sist på helhetsalbumet Stronger Than Pride, kunde den inte hamna mer rätt. Och så här i backspegeln skulle Siempre Hay Esperanza dessutom visa sig vara bryggan mellan Stronger Than Pride och Love Deluxe.

Sades fjärde album är mörkare än sin föregångare. Musikaliskt är det en fortsättning på Stronger Than Prides resa bort från kvartettens jazzpopsignum, med tyngre och mer avskalade rytmer, men stämningsmässigt går tankarna snarare till andra albumet Promise.

Ungefär samtidigt som Love Deluxe släpptes såg också nittiotalets mesta svenska musiktidningsbibel dagens ljus i och med Pop #1. Omslaget pryddes av en monokromgrön Sade. Det var den enda anledning jag behövde för att köpa med mig tidningen hem, utan att jag hade en aning om vad jag egentligen hade köpt. Att ha Sade på omslaget skulle idag sannolikt inte höjt många ögonbryn, men då, 1992, var det milt sagt inte okontroversiellt. Att ha en slickad P4-artist som frontfigur. Dagensskivaforumveteranen Lamont Dozier konstaterade i en kommentar till min recension av Sades debut Diamond Life att det var i och med den artikeln som omvärderingen av Sade började här hemma: från bilden av en slickad P4-artist till acceptans i de fina salongerna. Det ligger säkerligen mycket i det.

Klart är däremot att Sade med sitt fjärde album nådde fram till det sound som sedan dess kommit att förknippas med gruppen. En mer organisk ljudbild. Fortfarande smeksamt välpolerat, men utan de riktiga åttiotalsstelheterna som till viss del utgjorde sömmarna på de tre första skivorna (ett sound som man rätt ofta antingen älskar eller hatar).

Ett av skälen till den rundare ljudbilden var att stråkarna fick en mer framträdande roll, arrangerade av Nick Ingham som dykt upp några gånger redan på tidigare Sade-album – framförallt genom det magiska arbetet i Never Thought I’d See the Day. Till skillnad från tidigare gånger tog gruppen själv över mer av själva produktionen, även om ständige Mike Pela var med även här. Även Leroy Osbourne repriseras från föregångsskivan med alldeles för få, men väldigt, väldigt bra, gästinhopp.

Musikaliskt låter Love Deluxe väldigt mycket som sitt omslag. Enkelt, avskalat och vackert. Jämfört med sina tre föregångare är Love Deluxe femtio minuter som saknar de förhållandevisa upptempolåtarna, Kiss of Life är den som kommer närmast. Här handlar det mer än någonsin om musik som växer i mörker.

Nu betyder inte det här att Love Deluxe är ett lättviktaralbum. Som en förlängning av det som kunde skönjas på Stronger Than Pride är rytmerna tyngre. I några fall nära samplade trumloopar med rötterna i hiphopen, eller om man så vill rytmer som några år senare skulle komma att utgöra standardgrundplåten inom triphopen. Inte heller Sade lär väl vid den här tidpunkten varit helt opåverkade av Massive Attacks Blue Lines som hade släppts året före. Här finns dessutom min enda riktiga invändning mot albumet: jag har aldrig riktigt kunnat förlika mig med Feel No Pain med sitt långsamma Billie Jean-beat och sin slide guitar. Det är något för baktungt över alltihop som inte passar in bland de andra spåren på albumet.

Nu är det här förstås egentligen en rätt marginell invändning. Sade fortsätter att ladda upp magiska ögonblick som gjorda för mörka februaripromenader med iskall snö piskande mot ansiktet. I sammanhanget är det en trio som lyfter sig likt känslojättar över de andra. Andäktiga och andlöst vackra Pearls, med bara Sade och stråkar – i synnerhet en gråtande cello – är berättelsen om Jezebel en gång till, men de sjaskiga storstadsbakgatorna den här gången utbytt mot ett sönderslaget Somalia.

När det handlar om de två andra låtarna fortsätter Sade den berättelse så många av oss helst vill höra: den om det söndermortlade hjärtat. Fortsättningen på Is It a Crime och Never Thought I’d See the Day. Bullet Proof Soul är en Sade i duett och stämsång med de två bästa sångpartners hon har haft: Leroy Osbourne och Stuart Matthewmans avlägset ensamma saxofon.

I know the end before
The story’s been told
It’s not that complicated
But you’re gonna need a bullet proof soul

Historien känns igen. Men slutet är annorlunda. Den här gången är det inte Sade som kastar ut stoltheten genom fönstret för att böna om kärlek:

Think you got it but you got all the trouble you need
I came in like a lamb
But I intend to leave like a lion

Men så har vi förstås den monumentala förstasingeln, där rollerna är ombytta. Med Sade mer övergiven än någonsin såväl i sången som i den fantastiska videon.

I gave you all the love I got
I gave you more than I could give
I gave you love
I gave you all that I have inside
And you took my love
You took my love

Mitt bland alla känslorna är det dessutom lätt att missa att No Ordinary Love faktiskt byggdes med elgitarrer kantigare och vassare än något annat Sade dittills spelat in. Men det som jag fortfarande inte kan förstå är varför tre textrader försvann när albumversionen kortades ner till den singelversion som de flesta har hört. Tre rader som lägger ännu mer svärta på den övriga texten och gör att kraschen känns så mycket mer

When you came my way
You brightened every day
With your sweet smile

Förstås fullständigt makalöst. I likhet med egentligen hela Love Deluxe. Egentligen är det här en fullpoängare, mitt problem med Feel No Pain till trots.

Ett av nittiotalets allra bästa och vackraste soulalbum, oavsett vilket. Och ett album att hålla i handen när det blåser som allra snålast.