På sitt andra soloalbum blandar Stray friskt och gärna. Han sätter samman en sprittig samling stilar och gör det svårt att ringa in och placera i fack.

Om jag ändå väljer den största stämpeln märker jag med ordet SOUL (i stora bokstäver). För i de flesta fallen kan en linje dras tillbaka till eller ut från soulen.

I några fall doftar det av retro, i andra av samma framtidsanda som präglade fjolårets utmärkta Favorite Flava. Någon gång placerar han sig tungt i hiphopsäcken. Ett par gånger springer musiken iväg mot ren och skär färgsprakande pop.

I Won’t Do That låter Stray som en ung och nyfiken Eric Gadd perfekt popstöpt av The Similou (kommer ni ihåg The Similou!?). Det är dansant, glatt och handklapp. Löjligt oemotståndlig popmusik.

Mycket är bra, riktigt bra. En del inte så värst. Jag gillar och applåderar ambitionen att inte fastna i en mall, att ta ut svängarna och testa vingarna. Med den uppenbara risken att det ibland kommer att bli platt fall i vissa öron.

I mina landar inte en del av de mer dansgolvsriktade försöken och några låtar med lite för påtagligt 80-talsvibb särskilt mjukt. Kasten mellan det ystert färgglada och dystert gråblå blir lite väl tvära. Det är inte varje dag jag vill ha både och.

Allra bäst trivs jag med Strays dystrare sida. När han målar djupa eftertänksamma electrofunkfantasier och lånar in gästsångerskor som Hanna för att kontrastera den egna rösten.