Recension
- 27 songs from Barcelona (album, 2×cd) I'm from Barcelona
- 2010
- EMI
Många kockar
Lyssna
Etiketter
Har du en förvirrad och rådvill vän som ”lyssnar på lite allt möjligt” och inte gärna lägger ner för många riksdaler på en skiva utan vill ha valuta för pengarna? Om den personen en dag frågar dig om en skivrekommendation så verkar det på ytan som om det här är det perfekta albumet.
Jag är omusikalisk, det är därför jag skriver om musik istället för att spela den och har svårt att förstå hur band kommer överens. Kvartetter blir ovänner, hamnar i slagsmål och bryter upp jämt och ständigt. Fyra viljor som vill olika saker kan vara svårt eller omöjligt att få att sammanstråla i brillians. Sedan har man band som I’m from Barcelona som har lyckats släppa tre skivor på bara några år och turnéra med inte mindre än 27 medlemmar. Hur man ens kan boka reptid som passar alla med så många olika scheman verkar ofattbart. Det logistiska dilemmat att frakta så många människor med lika många instrument runt på turnéer borde kräva ett helt team med koordinatörer.
Att de alla kommer överrens kan antas bero på att de har exakt samma musiksmak och ambitioner. Releasen 27 songs from Barcelona krossar dock den uppfattningen. Inspirerade av Kiss som 1978 släppte fyra soloskivor samtidigt bestämde sig I’m from Barcelona att släppa en skiva där varje medlem får spela in sin låt.
Resultatet är extremt varierande. Både kvalitetsmässigt och stilmässigt. Det är helt enkelt Forrest Gumps chokladlåda. Ibland blir det riktigt bra som Marcus Carlholts version av Tour de France och Dreaming My Dreams av Julie Witwicki Carlsson. Det ryms svenneindie, electro, gitarrplinkande, soul, shoegazer, rock och allt däremellan. Ibland blir det riktigt tråkigt som i den menlösa barnlåten Hej Hej Ivar och jag kommer på mig att börja lyssna på Vampire Weekend istället.
Rekommendera den för all del till den där kompisen, eller säg till dem att provlyssna på webbsidan. Från den 27 januari släpps en låt om dagen gratis.
Publicerad: 2010-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-16 00:17
13 kommentarer
Skivan är en skymf mot god smak. Svårt att förstå att någon bryr sig om dem fortfarande.
#
Jag vet inte om det är så klokt av en musikjournalist att erkänna att man är omusikalisk.
#
EY!
En fotbollskommentator måste väl inte ha bollsinne??
#
Nej, men det är knepigt att vara konstkritiker om man är färgblind.
#
@Lamont Dozier Jag hänvisar till den gamla klychan att musikrecensenter är misslyckade musiker. Man måste kunna ta höga C:n lika lite som man behöver kunna spela teater för att vara teaterkritiker.
#
Jag förstår ju vad du menar, men det är en rolig mening.
Dessutom är det inte samma sak. En litteraturkritiker behöver ju inte ha skrivit romaner själv, men det är lite besvärligare om man är dyslektiker. Eller så.
Att sakna talang för att spela piano eller skriva låtar betyder inte att man är omusikalisk.
#
@Lamont Fortfarande inte riktigt samma sak. Jag kanske är jättemusikalisk men fick mina drömmar och ambitioner krossade av en ond blockflöjtslärare i andra klass.
#
Blockflöjten ställde till det för mig också.
Gissningsvis är du musikalisk i högre grad än de flesta. Annars skulle inte musik vara så pass viktigt att du skriver om det. Blanda inte ihop de berömda äpplena och pärona, alltså lyssnande/tolkande med utförande/skapande.
Nu behöver kanske inte musikalitet nödvändigtvis höra ihop med musikintresse, men jag tror att det i alla fall finns ett starkt samband. ”Allätaren” som du beskriver i början är troligtvis inte särskilt musikalisk, det brukar vara så. ”Jag gillar det mesta, utom Jazz, Techno, Opera, Hårdrock, Dunka-dunka, Hiphop och modern R’nB”.
#
men beach house då?
#
Varför är det ingen som säger vad alla vet? I’m from Barcelona är dynga. Ett gäng muppar och tjockisar.
#
@Lamont Bra slutssats. Om den inte finns redan borde någon skriva en doktorsavhandling om saken i fråga.
@bjornw Den som väntar får ibland vänta länge.
#
Den här skivan är verkligen pinsamt dålig. En positiv grej är väl att man får svart på vitt att bandet enbart blivit kända och hypade för att de är 27 personer på scen och inte för deras musik. 6 av 10? Ha ha ha!
#
Jag har med intresse laddat ner och lyssnat på alla låtarna en eller ett par åt gången. Nu är samlingen komplett. Självklart är detta en ojämn och ofokuserad blandning av låtar. Vad annat kan man vänta sig av 27 individer som kallar sig ett ”band”? Det är ingen tillfällighet att Emanuel Lundgren skrivit alla låtar tidigare, för de flesta av hans kompanjoner har ingen större låtskrivartalang. Ett par av dem har inte ens försökt, utan satsat på covers i stället. Ironiskt att recensenten pekar ut just dem som ”riktigt bra”; jag tycker tvärtom att de är meningslösa. Barnsånger och ljudexperiment hade vi också klarat oss utan. Förutom Emanuels ”Hang on” vill jag framhäva öppningsspåret ”Lower my head” som riktigt bra. I övrigt är det hyfsat men anonymt. Det ska också sägas att som förväntat är det inte rena soloinspelningar hela vägen, utan flertalet tar hjälp av andra medlemmar. Jag noterar särskilt att Rikard Ljung är med lite överallt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).