Skulle vi lista musikhistoriens bästa album baserat på de två första låtarna är Promise utan tvekan en av kandidaterna för den absoluta topplaceringen.

Promise bjuder in oss till Sades värld genom två av de allra bästa låtar bandet spelat in. Två låtar som också är de bästa som spelats in alla kategorier. Två låtar som på flera sätt är Sades ytterligheter och varandras motsatser.

Is It a Crime är kvartettens såhär långt mest vräkiga storbandsjazzutflykt. Det är bortskruvade säkerhetsventiler på ett sätt som de inte varit i närheten av vare sig före eller efter, med en hel blåssektion inbaxad i studion. Men det är lika mycket Sade när hon, och gruppen är, som mest avskalad och lågmäld. Det är tvära kast och osäkerhet. Det är desperat utskriken självövertygelse från världens topp och den ihopkrupna tomheten i ensamhetens hörn. Det är känslor att krampaktigt spela på repeat när tillvarons skyskrapor smulas sönder och inget någonsin kommer att vara sig likt igen.

Is It a Crime är ljudet av ett sprucket hjärta. Och en av de sorgsnaste låtar som spelats in.

The Sweetest Taboo å andra sidan är Sade så nära dansgolvet de någonsin kommit. De stämningar och inslag i Sades musik från den karibiska övärlden får här fritt spelrum och den låt när slagverk får ta störst plats i strålkastarljuset. Den är också den känslomässiga motsatsen till Is It a Crime – dessutom en av de mest bubblande Sade-känsloresorna med Sade själv i ursnygg körduett med sig själv.

You’ve got the biggest heart
Sometimes I think you’re just too good for me
Every day is Christmas, and every night is New Year’s Eve

Men samtidigt lurar ormen i paradiset. Det lilla stinget av osäkerhet som paradoxalt nog behövs för att kunna kasta sig handlöst över stupet utan minsta skydd. När regnet som smattrar ner inte blir den iskalla påminnelse om de känslor som inte längre finns där, utan det som sveper samman och ger närhet.

I’d do anything for you, I’d stand out in the rain
Anything you want me to do, don’t let it slip away

The Sweetest Taboo är den fnittrande nyförälskelsen. Och en av de mest oväderssprängande låtar som spelats in.

Det går nästan inte att slå den öppningen. Inte ens för Sade. Det är kanske den främsta anledningen till att i princip alla andra låtar på albumet dränks i dess skuggor.

Promise är Sades jazzalbum. Inte bara i Is It a Crime utan som en röd tråd genom alla nio (elva på cd:n) spåren. Läget är tillbakalutat – som väntat av Sade – men till skillnad från föregångaren saknas de lite kantigare och mörkare motvikterna. Produktionen är precis lika snygg som på debuten, men melodierna är inte i samma klass. Den gråkorniga berättelsen om Jezebel, inramad av en scenografi av saxofon och ståbas, är otroligt vacker. Det gäller också Mr. Wrong, där Paul S. Denmans bas får kliva fram och bryta av den gnistrande ytan i sällskap av fantastisk sång och congas. Fear, med sitt gästspel in i smått kaotiskt Kate Bush-landskap, är enastående suggestiv och en fingervisning om vad som skulle komma. Men spåren däremellan är stöpta efter en mer anonym popjazzmall där ”Sade” – det där speciella – inte riktigt når igenom inspelningsutrustningen, även om de fortfarande var för sig är väldigt bra. Det stora undantaget är Maureen som är struttputsjazz inte alls passande Sade.

Men mest av allt tror jag att det handlar om ett Sade som är lite för endimensionellt. Om man så vill: en grupp som gått på den mediala beskrivningen av sig själva som cocktail-pop-jazz-lounge-nånting istället för att vara det man var på debuten: en smältdegel av intryck, även om mycket skedde i marginalen och detaljerna.

Det här blir särskilt tydligt när man ställer merparten av låtarna på Promise mot albumets tre singlar: Is It a Crime, The Sweetest Taboo och Never as Good as the First Time. Placerad någonstans mellan de båda inledningslåtarna påminner Never as Good as the First Time om vad som inte fick följa med från debuten där Denmans bas får tillfälle att stråla under spottarna. Det är de bästa från åttiotalets popjazz, men med en blodpulserande basgång med antydningar om karibisk hetta. Och Sade har kanske aldrig låtit mer rökigt förförisk än när hon här sjunger stämduett med… sig själv. Fullständigt enastående.

Musiken är förstås genomgående mer eller mindre helt fläckfri. På många sätt en naturlig fortsättning på Diamond Lifes framgångar. Däremot är det något som fattas.

Promise berör helt enkelt inte lika mycket.