Det är ett auditivt anfall som kommer emot mig när jag slår på Blackjazz. Om de inte sa att det var jazz du lyssnar till hade du nog tvivlat. Jørgen Munkeby vrålar genom disten och Torstein Lofthus kraschar runt öronen. Det är The Madness and the Damage Done. Gitarrerna skriker. Bernt Moens klaviatur hetsar mot melodin. Mötet är nästan skrämmande. Det finns ingenting annat än det infernaliska tempot heller. Ingen takt som ligger i bakgrunden och mal fram under trumslagen. Crescendot är så utdraget att jag nästan vill komma ut för att hämta luft.

Shining har långsamt rört sig hitåt. På In The Kingdom Of Kitsch You Will Be A Monster var de fortfarande i skuggan av Jaga Jazzist där Munkeby fortfarande var medlem i perifierin. På Grindstone tog de ett stort steg till att bli något eget. De rev ned sitt arv och klädde på sig resterna till en hårdare yta. De gav sig ut på vägarna och spelade mer rollen av ett rockband istället för det fina bandet som vann priser i gränsöverskridande jazz. Hösten 2007 var de förband till black metal-bandet Enslaved på en turné och det samarbetet ledde så småningom till att Jørgen och Enslaveds Ivar Bjørnson skrev Nine Nights in Nothingness – Glimpses of Downfall eller The Armageddon Concerto som den brukar benämnas.

Blackjazz är tydligt influerad av det samarbetet. Den första singeln Fisheye som släpptes hösten 2009 är en omarbetning av den sjunde satsen i Armageddon Concerto och Enslaveds Grutle Kjellson gastar på de två avslutande spåren på skivan.

Det är ett ganska långt kliv bort från den nu-jazz som Nils Petter Molvær och Bugge Wesseltoft varit pionjärer för. Den skugga som fallit på Munkeby sedan hans tid som Jaga Jazzist-medlem är bortblåst.

Men han är samtidigt väl medveten om sitt arv. Med Helter Skelter gör han en grym omarbetning av Redrum från In the Kingdom of Kitsch …. Och mordet i spegeln som var furiös redan då är ännu värre nu. Hans klagande saxofon hetsar trummorna som smattrar och Even Helte Hermansens shreddar med sin gitarr.

Det är en grym upplevelse. Det kommer ta tid att ta till sig den helt. Men jag kan heller inte bortse från att jag känner mig lite besviken. Jørgen Munkeby är grymt talangfull och han tar hela tiden ut nya riktningar för sig själv och sitt band. Och kraften finns absolut på Blackjazz. Den finns över varenda minut av skivan. Men den blir aldrig riktigt förlöst. Han låter den sin musik explodera nära mitten av mitt hörselcentra, men han missar till slut ändå målet. Han söker efter en känsla med musiken och han når den nästan fullt ut.

Nästan, men inte riktigt.