Det bör erkännas; när undertecknad för första gången, genom Surprise Hotel, hörde Fool’s Gold någon gång där i höstas, var den första, nobla kommentaren som gavs luft något i stil med följande: ”vad sjutton är det här för jäkla psykbryt?”. Nämnda psykbryt blev sedan en av höstens singlar; intrikat, bubblande, lätt psykedelisk, löjligt melodisk och nästan sju minuter lång.

Fool’s Gold håller till i Los Angeles och är ett brokigt, varierande storband under ledning av sångaren Luke Top och gitarristen Lewis Pesacov. Säg ”afropop” på det, så åker sarkasmbrillorna på direkt. Men medan Vampire Weekend väl inte erbjudit så värst mycket mer än ännu en dos halvblek akademikerpop, så spelar Fool’s Gold i en annan liga. Fool’s Gold är menad för fötter istället för tanken (än mer så för oss hedningar okunniga i det språk den israeliskfödde Top huvudsakligen använder för sina texter, hebreiska), huvudsakligen tack vare Pesacovs fantastiska gitarrspel, som lyckas utgöra både rytm- och sologitarr på en och samma gång. Uppenbarligen en man med en vision, som med största sannolikhet är mer ärligt och genuint intresserad av vad som ryms under afroparaplyet än majoriteten av sina samtidiga kollegor. Till detta blandar Fool’s Gold in något av nutida popstruktur (de flesta tycks vara eniga om att man hör Talking Heads här, det band man alltid kan droppa när man är på referensmässigt hal is), lite, lite latinopomp, men främst av allt virvlande rytmer från överallt och ingenstans (jo, recensenter är till för att hjälpa!).

Trots, eller förmodligen tack vare, den häxkittel av influenser som bandet utgör, blir Fool’s Gold en tät väv av feel good – hypnotiskt, med variationer steg för steg, utan att tappa tempo eller intresse. Ärligt talat, så är jag fascinerad här. Kanske mest över aldrig reta sig på något eller tappa dumflinet under ett helt album, men ändå. Det här med musik som är kul brukar kanske inte vanligtvis gå hem. Avgörande faktum här är givetvis att Fool’s Gold både är komplicerat och kul (den som vill komma tillbaka och slå mig med min egen akademikerhammare kan börja värma upp nu).

När Fool’s Gold går mot sitt slut rullar Night Dancing upp i en kakofoni av klickande, pulserande rytmer och ett tjockt, tjockt lager blås innan vi säger adjö tillsammans med syrsorna i Momentary Shelter. De kunde inte ha sagt det bättre själva.