Det är svårt att tro, men det finns faktiskt ungefär två och en halv bra låtar på Shock Value II. Är det inte fantastiskt, så säg? Det är i alla fall långt över mina förväntningar.

Det är dock svårt att ta sig igenom det här satans albumet. En del låtar är så grandiost dåliga att man som lyssnare känner sig allergisk. Timbalands musik saknar så mycket och är fylld av så mycket. Det finns ingen substans, det finns bara massa hysteri som inte ens en briljant idiot skulle kunna sätta ihop till något enhetligt. Visst finns det enstaka slingor i låtar som är okej, men (förutom små undantag som jag återkommer till) inte bra låtar. Till slut blir det mest bara huvudvärksvarning av det hela. Ofta är det Timbalands katastrofala rap, sämre har jag sällan hört, som agerar kärnvapen.

Men som sagt, ett par låtar och några gästartister får ändå ha värdigheten kvar. Albumets höjdpunkt, vilket ju egentligen inte säger någonting när man snackar Timbaland, men det är en fantastiskt asbra låt i alla fall, är We Belong To The Music. Timbaland och, yes!, Miley Cyrus. Takten i låten är så otroligt medryckande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Den är som en drog fylld av adrenalin och fulländad lycka. Varje dag när jag lyssnar på den så lyssnar jag igen. Och igen. Och igen. Jag har den till och med som ringsingal. Låten är en fantastisk mix av pop och hiphop där det är omöjligt att avgöra vilken del som tar överhanden. Timbaland har alltså för en gångs skull fått ut en helt perfekt produkt av det som han försöker syssla med nuförtiden. Att förena olika stilar och artister och få det att låta bra. I We Belong To The Music hörs Timbalands gamla och förlorade talang blandas med något helt nytt. Och Miley Cyrus, van vid poppiga dängor som handlar om crazy outfits och att partaja som om man inte har någon curfew, är säkerligen den bästa artisten som Timbaland hade kunnat välja till den här låten. Att We Belong To The Music inte har släppts som singel är en katastrof. Istället har Timbaland valt att släppa de två sämsta låtarna, musikvideorna finns att beskåda nedan.

Timbaland försöker sig sedan på samma sak med Katy Perry, men det blir inte mer än en spya som landar på något som skulle kunna liknas vid potential. Timbaland försöker sedan nå ännu fler publiker när han blandar in rock i sin soppa, men där når han inte fram. Oerhört komiskt är det dock när Timbaland rappar om sin livshistoria och smäller på en ”ledsam” emorefräng som får det att låta som om hela världen nästan har gått under i väntan på Shock Value II.

Åter till den andra sidan, den gladare och mycket bättre. Där hittar vi Lose Control med JoJo och Meet In The Middle med Bran’Nu (Brandy som rappare, bättre än Tim i alla fall!). Lose Control är den renaste och mest melodiska låten, väldigt lätt att tycka om, och Meet In The Middle har ett riktigt fett beat. Det hade kunnat bli en oerhört mycket bättre låt om inte Timbaland hade sugit. Nåja, man väntar sig ingenting annat och egentligen är ingen större skada skedd. Timbaland kommer leva länge på sina fantastiska karriär innan 2006 och de enstaka lyckoslagen han får in nu.

Say Something (Feat. Drake)

Morning After Dark (Feat. SoShy & Nelly Furtado)