Om det är något som symboliserar 00-talet för mig så är det osläppta album. Eller osläppta och osläppta. De flesta av de här albumen har trots allt nått många lyssnare ändå. Jag tänker med andra ord på skivor som spelats in, men som försiktiga (läs: fega) skivbolag låtit bli att släppa.

En av mina absoluta favoriter i den här kategorin såg efter nästan åtta inlåsta år dagens ljus i år. Q-Tips andra soloalbum, eller det som skulle ha varit hans andra soloalbum, Kamaal The Abstract gjordes äntligen tillgänglig för den bredare allmänheten.

Albumet påminner ganska lite om den Q-Tip de flesta av oss lärt känna i A Tribe Called Quest eller på soloalbumen Amplified och The Renaissance. Den omisskänliga rösten är så klart intakt även om han här ofta testar stämbandens förmåga att sjunga snarare än rappa. Jag är sucker för den där rösten och tycker att den funkar minst lika bra när han sjunger.

Musikaliskt handlar det om fusionjazz med försiktiga stänk av hiphop snarare än hiphop med försiktiga stänk av jazz. Q-Tip bänder här på hiphopens ibland lite stela regler lika fritt som The Roots på Phrenology, Common på Electric Circus eller André 3000 på The Love Below. Han gör det mjukt, soulfyllt och moget som vore han Prince circa Musicology eller D’Angelo anno Voodoo.

Jag förstår att det här inte är allas kopp te och under en period kändes det som om jag inte läste annat än sågningar av en skiva som jag noterade som årets näst bästa album 2003. Det som för mig med andra ord är en näst intill oklanderlig klassiker.

Hur någon inte kan älska hårt svängiga handklappsfesten Barely in Love eller monstergrooviga Even If It Is So övergår mitt förstånd. Jag kan med viss möda förstå att saxofonsolot i slutet av Abstractionisms inte är allas kopp te. Även om Q-Tip i min värld nuddar vid fullkomlig perfektion i alla de här fallen.

Lite polerande på diamanten har Q-Tip ägnat sig åt innan han släppte ifrån sig den här slutgiltiga versionen av Kamaal The Abstract. Som alltid när jag hört en tidigare version tar det ett tag att acceptera de nya kläderna, men nu tycker jag nog att de där extra Fender Rhodes- och blåsinsatserna funkar. Även om han lika gärna kunde ha låtit bli.

Jag kommer inte tveka att placera Kamaal The Abstract på min lista över årets fem bästa album en andra gång, sex år senare.