Snoop Dogg är tillbaka med ännu ett album, och som vanligt har han lagt beslag på grymma beats att proppa det med. Antingen med skönt drag eller tungt gung i sig som passar perfekt till Snoops sedvanliga halvslöa flow och hårda betoning. Även hans texter följer samma gamla mall, vilket gör dem ganska trötta. Man har sannerligen hört dem förr. Något annat förväntar man sig dock inte av en 38-åring som med nio tidigare album mer än väl har bevisat att han är värd titeln hiphoplegend.

Att Snoop står och stampar lite på samma plätt är helt okej, man tröttnar ju ändå aldrig på det. Det är en bra plätt. På senare tid har Snoop även gjort många smarta val av gäster då han ofta lyckas plocka in de som har förmågan att med små medel lyfta låtar. På så sätt har hans album blivit lättlyssnade och haft en viss variation i sig. Så är även fallet på Malice N Wonderland.

När jag såg Jazmines Sullivans namn i listan av gäster blev jag genast exalterat spänd. Jazmine är väldigt duktig, och väldigt intressant. Med ett kanonbra debutalbum bakom sig slukar jag allt jag kommer över som har med henne att göra. På Snoops album gör hon mig verkligen inte besviken. Hennes fantastiska hook på Different Languages gör hela låten. Här känns Snoop som låtens gäst, han är en simpel parentes jämfört med Jazmine.

Desto tristare är det med, till råga på allt en autotunad, Soulja Boy Tell ‘Em. Jag förstår att hans gästspel mest är en kul grej, och att Snoop trivs med att leka mentor till ynglingar. Men, Soulja Boy? Klasskillnaden mellan dem två är galaktiskt stor. Låten, med titeln Pronto, är dock inte alltför dålig. Om man bortser från den irriterande lillskiten alltså. Snoop lägger ett par riktigt feta verser, och beatet osar givetvis av hitvarning. Ännu bättre är dock avskalade och bombastiska Upside Down, där Nipsey Hussle, en ren miniatyr av Snoop Dogg, gästar tillsammans med Compton-rapparen Problem. Där har vi mer värda ”nephews”.

I konkurrens med Different Languages för albumets bästa låt är Gangsta Luv. Återigen är det dock inte Snoop som står i fokus, utan hans gäst. Den här gången R&B-prinsen The-Dream. Gangsta Luv är en grym låt med en våldsamt asbra refräng, och egentligen skulle jag vilja att det bara skulle vara en R&B-låt. Bort med Snoop och in med sjungande verser av The-Dream helt enkelt. Det skulle kunna bli obehagligt bra.

Dream återkommer på Luv Drunk, en långsammare låt som följs av liknande låtar som gästas av ytterliggare tre sångare. R. Kelly, Brandy och Pharrell. Många gäster, men Snoop går ihop bra med dem. Visst är det ofta gästerna som utgör höjdpunkterna, men Snoop är fortfarande bra och han fortsätter att bevisa det. Malice N Wonderland, med sin perfekta längd (12 låtar kort), är helt klart en duglig Snoop-platta. Värd att skaffa på grund av att Snoop är Snoop och de enstaka hittarna som man inte får missa.

Gangsta Luv (Feat. The-Dream)

I Wanna Rock

Pronto (Feat. Soulja Boy Tell ‘Em)