Espers beblandar sig eller beblandas av andra i den amerikanska freak folk eller new weird-scenen. Bara det kan få vissa att stänga av öronen lika snabbt som du hinner säga Pitchfork. Efter att några av bandets medlemmar har släppt soloskivor har Philladelphiabandet nu återsamlasts för att skapa ljuv musik.

Det ryms varken freaks eller weirdos inom den fjärde skivans, logiskt namngiven III, ramar. Där Espers tidgare har låtit ganska så suggestiva och dystra har allting lättats upp, speciellt de låtar där Meg Baird sjunger omges av en air av nyslaget hö och gillen i pittoreska små byar. Andra delar av materialet är mörkare men med en energisk och klar ton.

Kärnan av Espers är tydligt inspirerad stor folkmusik som den skapad av Fairport Convention och Vashti Bunyan men de kvarhåller sitt tydligt utvecklade ljud. Där tidigare album har gått för det mesta i moll har III en något mer trolsk och uppåt ton. De låtar där Meg Baird sjunger har en nostalgisk mjuk ton i kontrast till Greg Weeks mer dystopiska epos. Extra fint blir det när de sjunger tillsammans som på Meridian, en sång med starkt gitarrdriv. Cellospelaren och gitarristen Helena Espvall har möjligtvis bidragit till den mjukare framtoningen som kan höras speciellt på spåret Trollslända.

Den fjärde plattan växer och växer.