Som att komma hem. En slutsats som inte känns alldeles missvisande när det gäller Aerial i allmänhet och Put it This Way in Headlines i synnerhet.

EP:n Black Rain From the Bombing, debuten från 2006, gjorde gällande att här fanns ett band som utstrålade tydlig potential där en säregen blandning av shoegaze och postrock gjordes till deras egen. Någonstans efter det släppet gick man vilse på efterföljande utgåvor, de omedelbara låtarna lyste med sin frånvaro och fokuset var inte alltid rätt inställt. Nu har man återigen hittat rätt väg. Med råge.

Put it This Way in Headlines lyser av självförtroende och givna låtstrukturer är bitvis det nya svarta i Aerials bok. För vad man först slås av vid genomlyssning är att sången fått ta mer plats denna gång och den tar plats i ett Vers/refräng-tänk, vilket man inte varit bortskämd med innan. Symptomatiskt då att första singeln ut heter All Refrain.

De smått fantastiska melodierna Velvet Light Trap, Zebra, ovan nämnda singel och Malkmus in the Middle, som utan att be om lov är en Pavement-passning utan dess like, inte bara titelmässigt (och därför också skitbra i min bok), utgör guldkornen på denna skiva. Smarta arrangemang som för tankarna till We vs. Death eller Dialog Cet.

Det ska tilläggas att Aerial inte helt släppt de släpiga postrock-flörtarna. Det vore dock till skivans förtjänst om de utsvävningarna fick vara i det förflutna. Nu när man fått mersmak på deras unika sväng med skeva gitarrer och svävande melodier borde fokus legat på just det. I vissa fall blir det enkom tråkigt, He Looked at the Sky and Mumbled och Gently Stunned är utmärkta exempel på det.

Det åsido, Aerial är hemma nu. Gott så.