Enmansband kan tendera att bli parodiska, oavsett om det rör sig om den bokstavliga varianten eller en kamouflerad sådan. Av naturliga skäl finns inget utrymme för variation. Franske, faktiske soloflygaren King Automatic har dock sakta men säkert makat sig runt detta faktum, och i nuläget har han i sin besittning en riktigt mångsidig nisch på en annars rätt enkelspårig musikgren.

Jag hade nöjet att se King Automatic en tidig söndagskväll på Granadas enda rock’n'rollbar värd namnet, Tornado. Visserligen utgjorde fascinationen över hur många instrument man faktiskt kan spela samtidigt (vi fick lära oss att man kan använda gitarrens huvud till att slå på cymbalen, alla bäckar små…) halva glädjen, och efter dryga timmen började hans rocksteady- och rhythm’n'blues-influerade beatrock kännas aningen formulaisk, men det bör ändå inte dra någon slöja över en spelning som trots allt visade upp något så ovanligt som nytänkande inom rock’n'roll (nej, formula och nytänkande är som bekant inget synonympar, men de flesta som stått på en lite för lång konsert förstår vad jag menar). Precis som Voodoo Rhythm själva säger (och de om några bör väl veta); ska vi verkligen fortsätta att enbart be våra treackordsböner till Jerry Lee Lewis, Ramones och Cramps? Svaret är givetvis både ja och nej. De träskiga Crampsskivorna kommer jag aldrig att släppa. Vilket återigen för oss till samma gamla diskussion om originalitet som något nödgat. Men det här är inte rätt plats för den.

Till skillnad från live är King Automatic här föredömligt kort. 38 minuter ger exakt vad som behövs. Ibland släpar det lite väl mycket, som i Fake Skinheads in Love och Moodswings, men det åtgärdas snart av småbluesiga Things Are What They Are But Never What They Seem och Lux Interior-åkallande Let’s Have A Party (även om Lux garanterat hittat på en mer underhållande text). När han lägger på baktakten, som i There Goes George, är King Automatic underhållande och lätt att närma sig, när han backar undan på There’s No Truth in the Night är det för att sätta sig ensam i en bar och beställa en whiskey.

För att inte enbart stå ut bland sina one-man band-gelikar (ta till exempel bolagskamraten Bob Log III) hade det nog dock behövts lite mer tyngd här. I den ocean av garage, psych och rock King Automatic simmar är konkurrensen väldigt stor (även om publiken är minst lika hängiven), och även om en bra skiva kan göra din dag, så gör den sällan ditt år.