Recension
- Ashbury Apples (album, cd) Pernilla Andersson
- 2009
- Sheriff Records/Promising Records/Warner
Snygg septemberpop
Lyssna
Externa länkar
Lite i smyg för till och med mig själv har jag länge gillat Pernilla Andersson. Jag har imponerats av engagemanget, drivet och produktiviteten. Av någon anledning har jag ändå aldrig lånat henne mer än ett halvt öra. Förrän nu.
Ashbury Apples är en skiva inspelad till förmån för projektet Ge fan i våra vatten, en insamling startad av svenska rockmusiker med gott öga till Sportfiskarna. Pengarna skivan drar in kommer bland annat användas för att förbättra förutsättningarna för havsöringens reproduktion.
Musikaliskt handlar det om klassisk septemberpop, omväxlande blå och stompig soul, en försiktig dos lättcountry och en gnutta blues. Det utmärkande är kanske att musiken känns så fristående från trendängslighet. Det är bara snyggt producerat och väldigt lättlyssnat.
Det gömmer sig en invändning här någonstans. Jag skulle önska lite mer skevhet, någon tagg som stör. Men det är bara skillnaden mellan riktigt bra och fantastiskt som fattas mig. Det lilla extra.
Jag njuter lite extra när Nicke Andersson kommer på besök med The Solution-trummorna i Moody Tuesday. Tänker att Band Aid skulle ha kunnat platsa på Titiyos senaste i all sin underliggande dystra släpighet. Jag hör något drag av Simon & Garfunkel. Jag tänker att vänner av A Camp borde gilla det här om de bara ger det en chans. Och jag hör en vissling som för tanken till Ennio Morricones spaghettivästern i Shotgun Eddie.
I ärlighetens namn gillar jag nog Ashbury Apples mer än jag räknat med. Av någon anledning har jag svårt att erkänna det för mig själv. Kanske för att jag tänker ”perfekt för P4″ flera gånger? Om det här är åldersnoja eller ett tecken på att jag borde söka jobb som musikredaktör på Sveriges Radio Värmland överlåter jag till någon annan att analysera.
Publicerad: 2009-10-07 22:19 / Uppdaterad: 2009-10-07 22:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).