Titelspåret inleder Survival Skills, och Buckshot är bäst på både hook och vers. KRS faller nästan i glömska. Det krävs nästan noga lyssning för att lägga märke till när han spottar. Att det är KRS som drar upp Buckshot längs berget på omslaget till skivan är en fin grej (jag antar att det har en djupare betydelse än att KRS-One är en stor till storleken, och Buckshot liten), och visst är The Blastmaster värd respekt, men när det handlar om mickhantering är hierarkin oftast omvänd.

Buckshots överlägsenhet befinner sig på fler låtar, till exempel på första singeln Robot. Den kanske inte är lika tung som Jiggas D.O.A., men dock ärligare. Buckshot och KRS-One, som också är fantastisk på den Havoc-producerade disslåten, ställer sig upp och försöker få hiphopen att hitta hem igen.

Mary J. Blige lägger sedan en somrig skön refräng på The Way I Live. Buckshot förvånar än en gång, fast ändå inte, när han passar in fantastiskt bredvid Marys ljusa röst. Han är en rappare som trots sin speciella röst har en oerhörd bredd. Tyvärr tappar låten lite i och med KRS-One. Han är inte direkt en rappare som passar till ljusa beat och souliga R&B-röster.

Bland övriga gäster finns Pharoahe Monch, Heltah Skeltah, Slug från Atmosphere och K’Naan. En sjukt fet gästlista, men man får inte ut maximal glädje från den. KRS-One och Buckshot kan hur lätt som helst bära upp låtar själva, så när de får så pass mycket hjälp förvandlas Survival Skills till en soppa tillagad av allt för många kockar.

Det är alltså svårt att få alla bitar att passa hela tiden. Ibland blir det fantastiskt, nämligen när det är lite hårdare och kaxigare. Då kastar rapparna micken mellan sig utan att hamna fel en enda ton, som på Oh Really när ännu en New York-legend kommer in i ljudbilden, Talib Kweli. Eller med Smif-N-Wessun på ordentligt mörka Connection. Där lever Buckshot, KRS-One, Tek och Steele upp till det man önskar av en sådan kvartett. KRS kommer helt till sin rätt på de hårda låtarna också, det är tydligt att han kräver en viss sort av beats.

Inget negativt utan positivt. Det är kul att KRS och Buck har varierat sig lite, trots att det inte alltid blev bra. Poänger tappas i och med att KRS inte har lika många sidor som Buckshot. KRS har sitt sound och det blir vingligt varje gång han kommer utanför sin låda. Survival Skills har plus och minus. Inga bottennapp, men däremot är ju ”sådär-låtar” riktigt tråkiga. Desto roligare är det att duon i alla fall lyckades en del med med det säkert skulle kunna göra på alla spår om de lade ner mer arbete – att slänga fram ett par låtar som platsar bland årets bästa hiphop.

Think Of All The Things är just det. Underbar, skivans höjdpunkt. Hela höstens höjdpunkt. Beatet är ljust. En skönt gungande första vers och hook av K’Naan är låtens kärna, och inte ens hetsiga KRS-One kan störa den mysigt vemodiga men positiva känsla som pyser ut mellan orden och bouncet. Jag behöver inte nämna att Buckshot är som född för att rappa på en sådan här låt, men jag gör det ändå för det är han värd. Think Of All The Things är en sådan där låt som tar en till New Yorks gator och förklarar varför hiphopen är så värd att älska.

KRS-One och Buckshot. The Bronx gapigaste åsiktstyckare och Brooklyns störste independentlegend. Har gjort en platta tillsammans. Jag gillar och hatar förväntningar. Jag bygger alltid upp dem, och allt som oftast får jag mig en läxa i hur man hanterar besvikelse. Survival Skills är inte toppenbra. Det är lite synd, för givetvis hade man önskat mer av KRS-Ones och Buckshots första gemensamma album. Samtidigt är inte besvikelsen speciellt påträngande, och kanske är det på grund av min stora kärlek för en av mina favortirappare. Buckshot. Han är helt oerhörd. Han levererar alltid. Alltid. Vad det än rör sig om. Han är alltid intressant. Nu har han gjort ett album med KRS-One. En rappare som aldrig hamnar i skymundan, både på grund av sina skills och sitt gigantiska ego, förutom när han rappar med Buckshot. Den där lilla snubben som det är meningen att han ska dra upp till toppen.