För väldigt länge sedan kallades David Sylvian för världens vackraste människa. Han kammade flådig lugg och blev fotograferad från sin allra mest hänförande sida. Och det går inte att förneka, Sylvians klassiska drag i kombination med åttiotalets exhibitionism resulterade i en slående produkt.

Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna.

Transitionen från dandy till orakad, vagt new age-vibbande improvisationsmusiker har tagit sin rättmätiga tid, men Sylvian har alltid varit ytterst välartikulerad (om än må vara i mycket få medium) om varje ny spricka i den nisch han så sakta karvat upp åt sig, så det har ändå varit relativt enkelt att följa med i hans mentala labyrint, om så än bara utifrån.

Manafon är inspelad under flera sessioner, under sammanlagt 10 dagar i Tokyo, London och Wien, och som brukligt med flera olika musiker. Stycken från olika sessioner har sedan lagts ihop, som i fallet med Random Acts of Senseless Violence, varpå Sylvian sedan lagt sång. Arrangemanget kan tyckas, och är, improviserat, men för den skull inget lapptäcke. Det är det aldrig. Sylvian har inte för vana att helt släppa tyglarna (det är av en anledning som slutprodukten släpps under hans namn, istället för kollektivets), men styr mycket subtilt. ”Det är ett försiktigt knuffande, vägledning, skiftningar i fokus, ihopparande av olika musiker/…/ett fascinerande sätt att gräva efter en speciell sorts guld”, som han själv uttrycker det i ett samtal med journalisten Marcus Boon.

Manafon är i mångt och mycket ett syskon till Blemish, precis som upphovsmannen själv påstått, men har också många övriga facetter. Blemish är ett imponerande verk, men samtidigt en aning tungrott. Sylvians då pågående skilsmässa lade en tung filt över inspelningen, som förvisso blev en viktig katharsis, men en svårsmält sådan. Manafon använder poeten R.S. Thomas som filter och inspiration. Thomas, som avled år 2000, var en walesisk nationalist, författare, poet och före detta präst som (för att ta det hela mycket kort) talade om betydelsen att leva i enkelhet, utan modern lyx, om själen, dess mål), och med en än mer brinnande övertygelse, vikten av att separera Wales från Storbritannien, att bevara det walesiska och inte minst, användningen av det walesiska språket hos samtida poeter. Thomas själv publicerade endast ett par böcker på walesiska, då engelska var hans modersmål. Detta skapade en ständigt närvarande ambivalens, och bättrade förmodligen på hans motvilja mot England och allt vad samväldet stod för. Thomas ekar tydligast i The Greatest Living Englishman och i titelspåret, som på ett mycket bildligt sätt talar om mannen nere i dalen, han som inte talar sitt eget språk, han som försöker stoppa tidens gång och trampa ner gräset en gång för alla. De två sista raderna är Sylvians egen kommentar: ”There’s a man down in the valley/Don’t know his right foot from his left”. Härmed slutar Manafon.

Om Blemish behandlade mer sentimentala aspekter, handlar Manafon ofta om det spirituella. Det ligger inte för Sylvian att predika, men han har samtidigt aldrig gjort någon hemlighet av sitt intresse för religion och shamanism. Ett av Manafons återkommande teman är svårigheten i tron, tvivlet på en högre existens och den kris det kan medföra.

Allra bäst är Manafon när Christian Fennesz knastrar på ödesdigert i bakgrunden, som i Snow White in Appalachia, och i oväntat organiska stunder som det minimala cellopartiet i The Greatest Living Englishman. Arrangemangen är minimala vad gäller rymd, men samtidigt är det lätt att föreställa sig de minutiösa sessionerna. Efter att de instrumentala inspelningarna gjorts, var Sylvian angelägen om att behålla deras improvisationsatmosfär, och skrev texter och spelade in sångpålägg under korta seanser på ett fåtal timmar vardera. Resultatet är ett album med betoning på textur, frasering, konturerna till en tolkning. Det är ett skört, välartikulerat, och paradoxalt nog, genomtänkt album. Utsökt.