dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Prefab Sprout: Let's Change the World With Music
Let's Change the World With Music (album, cd) Prefab Sprout
2009
Kitcheware Records/Sony BMG
8/10

You can sing me anything, I’ll believe you

För någon dryg vecka sedan läste jag en intervju med Paddy McAloon i webbupplagan av The Telegraph, såg en plugg bredvid intervjun om ”Music Festivals 2009″ med en otroligt snygg bild på Kraftwerk framför sin Autobahnsymbol, såg en annan plugg om ”Before They Were Famous” med en bild på den lika snygge Marvin Gaye medan jag lyssnade på 2009-mixen av Freemasons uppdatering av Better World på den Fierce Disco III-samling som några timmar tidigare landat från CdWow och konstaterade att den enda anledningen att jag fortfarande hade den rätt innehållslösa sidan justfuckinggoogleit.com öppet i ett fönster bakom intervjun var för att domännamnet var så briljant i sin enkelhet.

Och mitt på skärmen vilade en bild på Paddy.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Eller jo, det vet jag. Det har gått sjutton år.

Nu skulle jag kunna följa Prefab-mallen och berätta om min sönderspelade Swoon-LP och om hur jag ramade in omslaget till Steve McQueen och hängde upp det på hedersplatsen. Men precis som de flesta som lyssnat på Prefab Sprout hela sina liv har inte heller jag lyssnat på Prefab Sprout hela mitt liv. Precis som de flesta andra som lyssnat på Prefab Sprout hela sina liv upptäckte jag inte gruppen förrän den nästan inte längre fanns. Eller i mitt fall när gruppen stod på sin kommersiella topp, men i fallet Prefab Sprout sammanföll stjärnglansen och upplösningen nära nog.

Jag upptäckte Prefab Sprout med hoppande grodor och varmkorvar som dansade med Elvis i Albuquerque. Eller hur det nu var.

Sedan dess har jag gått tillbaka och upptäckt Swoon och Steve McQueen. Prefab Sprouts tidigaste verk. Men för mig har Prefab Sprout egentligen mer än något annat varit samlingen A Life of Surprises. Förutom att den är en glimrande sammanställning av ett bands tioåriga karriär finns här också några av de vackraste och mest finstämda popbagateller som någonsin spelats in. Av alla de cd-skivor jag någonsin ägt är A Life of Surprises en av dem jag spelat allra flest gånger – en av de där idag tyvärr icke-existerande skivorna där jag kan varenda vinkel och vrå och vet precis vilket ackord som väntar runt hörnet när en låt tonat ut och nästa försynt tar sats för att fylla tomrummet. Och trots det tror jag fortfarande varje gång att Johnny är tjugotre år gammal och att ”Heartache” inte är ett flicknamn.

Det har gått sjutton år sedan A Life of Surprises. Det har också gått sexton år sedan Let’s Change the World With Music förpassades till en källarlåda efter skivbolagsstrulande. Nu har Paddy McAloons demoinspelningar sett dagens ljus tack vare teknisk ljudfingerfärdighet av Richard Whitaker. Och åren hörs. Det är Prefab Sprouts hemmakostym, prydd med åttiotalets klinikstela perfektionistinstrument, i ett möte med det tidiga nittiotalet, genom saker som dansmusik-hi-hats och ett omotiverat utbrott av rap.

Självklart är Let’s Change the World with Music inte en ny A Life of Surprises. Varje gång jag lyssnar kan jag inte låta bli att sakna Wendy Smith, som inte kunde varit en mer perfekt röstmatch till Paddy om så världens mest avancerade röstanalysmjukvara hade fått sju och en halv miljon år på sig att skaka fram den. En röst som betytt nästan lika mycket för Prefab Sprout som Paddy McAloons. Jag har säkerligen flera rationella invändningar mot albumet. Men sanningen är förstås att Let’s Change the World With Music helt enkelt är chanslöst mot de nostalgidemoner som håller det fort där vi fortfarande skriver 1992. Eller musik som är ”prisoner of the past”, för att låna några av Paddys egna ord. Hur ska man annars egentligen kunna förklara euroforin inför några avdammade och polerade demoinspelningar? Det är en Paddy frusen i nittiotalets första år vi vill ha. Jag känner precis som Sydsvenskan när de illustrerade Let’s Change the World With Music-recensionen med en gammal bild på Paddy. Den vildskäggige man som stirrade på mig från The Telegraphs webb är inte Paddy.

Förmodligen är det så. Men kanske, kanske är det helt enkelt så att det här handlar om pop i sin enklaste och mest ovärjbaraste form.

Vi får kanske aldrig veta hur albumet hade låtit om Thomas Dolby fått producera som planerat eller hur titelspåret tett sig om det blivit den Barbra Streisand-duett som Paddy funderade på. Det jag däremot vet är att Let’s Change the World With Music som helhet är pop när den är som bäst. Musik som förmodligen aldrig kommer få samma livsnödvändiga betydelse som A Life of Surprises hos mig, men samtidigt musik som var precis vad jag behövde nu.

Och dessutom: såväl Kylie Minogue som Lisa Stansfield har spelat in egna versioner av Prefab Sprout-sånger.

Det, om något, är ett tecken på att det här trots allt handlar om något stort och viktigt.

Ola Andersson

Publicerad: 2009-09-23 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-23 00:12

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5263

16 kommentarer

Dålig skiva!

Dålig recension!

Det är serbisk techno som är 2009 års fjorddisco! Skriv om DJ Milosevic istället.

Primal Oregistrerad 2009-09-23 07:51
 

Motsvarar inte hypen. Sträcklyssnade på den under längre bilfärd i går men blev besviken. Känns lite ofukuserad och jämntjock. I brist på annat skulle jag säga att den känns, tja ”gammal”. En 5:a, eller 6:a.

Hälften Man Hälften Kaka Oregistrerad 2009-09-23 08:18
 

bättre än det mesta, men naturligtvis mer jordan än steve. men sen är ju allt relativt, mao kakans 6:a i Prefab mikrokosmos, och 8:an på plats i makro.

ola: ”Precis som de flesta andra som lyssnat på Prefab Sprout hela sina liv upptäckte jag inte gruppen förrän den nästan inte längre fanns”
???
Den statistiska osannolikheten hade du kanske kunnat stryka, eller!?

Medlem 2009-09-23 09:59
 

Journal musik

erimos Oregistrerad 2009-09-23 10:22
 

Tårarna på min kind i bussen betyder 10!

Nicke Oregistrerad 2009-09-23 15:03
 

Ola är en satans jävla indiepopare, avgå!

Fredrik Wennberg Medlem 2009-09-23 17:16
 

erimos 10.22:

spot on!

erimos Oregistrerad 2009-09-23 22:45
 

Fast både jag och Joeppe vet att jag aldrig kallar honom Journal. Sen är jag dålig på särskrivningar.

erimos Oregistrerad 2009-09-23 22:46
 

Jag gillar denna trots att Andres Lokko har hypat den (och AL står ju för allt vad jag tycker är dåligt med musikjournalistiken).

aknaton Oregistrerad 2009-09-26 11:58
 

andra spåret, Ride, har samma öppningsriff som nån låt av Conteau Twins, jag hittar den bara inte. nån annan som lagt märke till samma sak?

Att Lokko hypar är allafall konsekvent.

skivan är absolut en 8:a, och för de närmast sörjande kan det inte vara annat än en klockren 10:a.

Medlem 2009-09-27 23:59
 

”Music is a princess, I´m just a boy in rags”.
Classic Paddy. Högsta standarden. Hur kan Ni någonsin
gnälla eller vara besvikna överhuvudtaget? Önskar ni att plattan aldrig släpptes? Ofattbart att en del bara yttrar sig när det finns något att gnälla över. Vad genererar det? Jag är överlycklig.

Nad Oregistrerad 2009-10-01 15:01
 

Håller med dig Väsitavad!!

Man ska vara glad för det lilla som frugan sa

^____-

Peterok Oregistrerad 2009-10-01 17:59
 

Ola för fasen. Jag kan skriva under på det mesta – men ”popbagateller”? Sup wit dat? Vi pratar fullödiga musikaliska mästerverk här, intrikata under av skiraste popperfektion, inte sånt som en syrad Brian Wilson slängde ur sig från höften medan han mikrade upp en dagsgammal elvismacka.

Will the real Nad on väsitavad please stand up Oregistrerad 2009-10-01 22:40
 

Jag följde Prefab Sprouts utveckling med gillande under 80-talet, och trots att jag annars inte precis älskar sentimental musik, lyssnade jag sönder ”Andromeda Heights”. (”The Gunman” var jag inte alls lika förtjust i.) ”Music” verkar ha en del starka låtar och sköna ögonblick, men det torftiga midi-soundet gör det hela ganska ointressant för mig. Och just det, det finns ett stort tomrum efter Wendy Smith här. PS gjorde några av 80-talets allra bästa poplåtar, detta är helt enkelt tråkigt jämfört med deras bästa ögonblick.

Chrille Oregistrerad 2009-10-03 15:03
 

Själv smågrät jag av då jag lyssnade på ”Lets change the world with music” och blev sådär rödögd och snorig som man bara kan bli av musik med nostalgi och kärlek i en enda salig underbar blandning.
Spelar ingen roll om det är en 6,7,8,9 eller 10. Paddy berörde och fyllde mig med den underbara känslan av harmoni.

Sedan finns det alltid några Pet Sounds-pretton som ska dissa allt och alla, men ”that goers without saying”.

Per Oregistrerad 2009-10-07 17:39
 

Är du EMO Pär??? Lyssna på EMO då och inte Gubbgospel???

Cassius Clay Oregistrerad 2009-10-07 19:41
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig