För någon dryg vecka sedan läste jag en intervju med Paddy McAloon i webbupplagan av The Telegraph, såg en plugg bredvid intervjun om ”Music Festivals 2009″ med en otroligt snygg bild på Kraftwerk framför sin Autobahnsymbol, såg en annan plugg om ”Before They Were Famous” med en bild på den lika snygge Marvin Gaye medan jag lyssnade på 2009-mixen av Freemasons uppdatering av Better World på den Fierce Disco III-samling som några timmar tidigare landat från CdWow och konstaterade att den enda anledningen att jag fortfarande hade den rätt innehållslösa sidan justfuckinggoogleit.com öppet i ett fönster bakom intervjun var för att domännamnet var så briljant i sin enkelhet.

Och mitt på skärmen vilade en bild på Paddy.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Eller jo, det vet jag. Det har gått sjutton år.

Nu skulle jag kunna följa Prefab-mallen och berätta om min sönderspelade Swoon-LP och om hur jag ramade in omslaget till Steve McQueen och hängde upp det på hedersplatsen. Men precis som de flesta som lyssnat på Prefab Sprout hela sina liv har inte heller jag lyssnat på Prefab Sprout hela mitt liv. Precis som de flesta andra som lyssnat på Prefab Sprout hela sina liv upptäckte jag inte gruppen förrän den nästan inte längre fanns. Eller i mitt fall när gruppen stod på sin kommersiella topp, men i fallet Prefab Sprout sammanföll stjärnglansen och upplösningen nära nog.

Jag upptäckte Prefab Sprout med hoppande grodor och varmkorvar som dansade med Elvis i Albuquerque. Eller hur det nu var.

Sedan dess har jag gått tillbaka och upptäckt Swoon och Steve McQueen. Prefab Sprouts tidigaste verk. Men för mig har Prefab Sprout egentligen mer än något annat varit samlingen A Life of Surprises. Förutom att den är en glimrande sammanställning av ett bands tioåriga karriär finns här också några av de vackraste och mest finstämda popbagateller som någonsin spelats in. Av alla de cd-skivor jag någonsin ägt är A Life of Surprises en av dem jag spelat allra flest gånger – en av de där idag tyvärr icke-existerande skivorna där jag kan varenda vinkel och vrå och vet precis vilket ackord som väntar runt hörnet när en låt tonat ut och nästa försynt tar sats för att fylla tomrummet. Och trots det tror jag fortfarande varje gång att Johnny är tjugotre år gammal och att ”Heartache” inte är ett flicknamn.

Det har gått sjutton år sedan A Life of Surprises. Det har också gått sexton år sedan Let’s Change the World With Music förpassades till en källarlåda efter skivbolagsstrulande. Nu har Paddy McAloons demoinspelningar sett dagens ljus tack vare teknisk ljudfingerfärdighet av Richard Whitaker. Och åren hörs. Det är Prefab Sprouts hemmakostym, prydd med åttiotalets klinikstela perfektionistinstrument, i ett möte med det tidiga nittiotalet, genom saker som dansmusik-hi-hats och ett omotiverat utbrott av rap.

Självklart är Let’s Change the World with Music inte en ny A Life of Surprises. Varje gång jag lyssnar kan jag inte låta bli att sakna Wendy Smith, som inte kunde varit en mer perfekt röstmatch till Paddy om så världens mest avancerade röstanalysmjukvara hade fått sju och en halv miljon år på sig att skaka fram den. En röst som betytt nästan lika mycket för Prefab Sprout som Paddy McAloons. Jag har säkerligen flera rationella invändningar mot albumet. Men sanningen är förstås att Let’s Change the World With Music helt enkelt är chanslöst mot de nostalgidemoner som håller det fort där vi fortfarande skriver 1992. Eller musik som är ”prisoner of the past”, för att låna några av Paddys egna ord. Hur ska man annars egentligen kunna förklara euroforin inför några avdammade och polerade demoinspelningar? Det är en Paddy frusen i nittiotalets första år vi vill ha. Jag känner precis som Sydsvenskan när de illustrerade Let’s Change the World With Music-recensionen med en gammal bild på Paddy. Den vildskäggige man som stirrade på mig från The Telegraphs webb är inte Paddy.

Förmodligen är det så. Men kanske, kanske är det helt enkelt så att det här handlar om pop i sin enklaste och mest ovärjbaraste form.

Vi får kanske aldrig veta hur albumet hade låtit om Thomas Dolby fått producera som planerat eller hur titelspåret tett sig om det blivit den Barbra Streisand-duett som Paddy funderade på. Det jag däremot vet är att Let’s Change the World With Music som helhet är pop när den är som bäst. Musik som förmodligen aldrig kommer få samma livsnödvändiga betydelse som A Life of Surprises hos mig, men samtidigt musik som var precis vad jag behövde nu.

Och dessutom: såväl Kylie Minogue som Lisa Stansfield har spelat in egna versioner av Prefab Sprout-sånger.

Det, om något, är ett tecken på att det här trots allt handlar om något stort och viktigt.