Jag gillar ju faktiskt Clocks. En av Coldplays bästa låtar.

Ja. Eller om vi ska vara riktigt ärliga är det ju ungefär den Coldplay-låt som faktiskt är bra, eller hur? Så konkurrensen kanske inte är mördande, men ändå.

Förmodligen gillar David Guetta också Clocks, eftersom han mer eller mindre bygger hela One Love-öppningsspåret When Love Takes Over på just Clocks. Till sin hjälp har han en av de andra i Destiny’s Child som verkar ha fått en annan låt i lurarna än den vi andra hör.

Det blir början på 55 minuters imponerande oinspirerad resa tillsammans med ett antal gästartister som jag väljer att inte räkna upp för att skydda deras släkt, vänner och karriärer. Som såväl remixare som artist har David Guetta faktiskt gjort en hel del bra grejer under sin karriär. Däremot verkar han också ha en tydlig vision om vart han vill ta sin karriär. Den resan går inte uppåt. Återigen verkar det som att Emmaboda-arrangören Håkan Karlssons uttalande – om att det där elektroniska som fransmän pysslar med nuförtiden är den nya rocken – tyvärr stämmer.

Ska jag säga något snällt finns det faktiskt några stunder på One Love när det faktiskt inte är helt katastrofalt.

Men ändå. Ett dansgolvsalbum vars främsta merit är att jag börjar tänka på Coldplay.

Ja. Ni fattar.