Det slår mig som en blixt första gången jag hör nya Switchblade-skivan, och jag har inte slutat att gilla det ännu. Anders Steen viskar!

Ett fullständigt genialt och mycket passande grepp till musiken, som verkligen visar hur less sannerligen kan vara more om det utförs på rätt sätt. En krypande känsla infinner sig, fullt ändamålsenligt antar jag.

Stockholms Switchblade är annars sin vana trogna. En obetitlad platta med obetitlade spår. Den här gången tre stycken, som var tänkta att sitta ihop i en enda mastig bit från början. Musikaliskt följer de den stig som de slog in på inför förra given.

Från att ha rört sig kring någon Isis-doftande postmetal på [2001], gick man åt ett mer suggestivt och klaustrofobiskt uttryck på [2003] för att glida över mot doom på [2006]. Och den positionen befäster man på [2009].

Det är ett uttryck som passar bandet som hand i handske. Nästan lite för bra, faktiskt. För när bandet blir som mest introvert och drar ut på det in i det längsta, blir jag lite rastlös. Och den överväldigande känslan jag hade inledningsvis när jag lyssnade på skivan falnar.

Samtidigt kan jag konstatera att skivan kommer mycket bättre till sin rätt i lugn och ro hemma vid stereon än vad den gör i min iPod eller i bilen. Och det ligger nog rätt i linje med vad bandet har för avsikt med sin musik; det ska vara en upplevelse i sig, inte en upplevelse till någonting.

Jag kan knappt vänta tills [2009] släpps på vinyl.