Det må finnas en fin, rejäl och djup folkmusikstradition i Storbritannien. Själv har jag aldrig förstått de broderade västarna som ylat i den ena efter den andra brittiska singer/songwriterns referensbok. Nej, jag står inte ens ut med Vashti Bunyan.

När jag skulle skriva om James Yorkstons senaste släpp, där han tillsammans med The Big Eyes Family Players tolkat sånger från sextiotalets folkscen, ville jag gå till grunden med problemet. Först lyssnade jag på tolkningarna på Folk Songs. Blev lite uttråkad. Sen gav jag mig på originalen. Och stod ut i ungefär två minuter. Vilket var de här människornas problem? Medan de amerikanska folksångarna och -sångerskorna gjorde svindlande melodier ackompanjerade med mjuka röster (med vissa undantag) stampade britterna skelögt träskor, vevade med säckpipor och flöjter, åkte häst och vagn och satt i medeltida slott och sjöng om gröna kullar. Försök att lyssna på Shirley Collins eller Anne Briggs. Nej, det går inte. Dålig idé.

Åter till Folk Songs. Åter till ett album att lyssna på som vilket som helst. Strunta i tolkningarna. Hej James Yorkston. Skottlands mest talangfulle nutida folksångare. Hej The Big Eyes Family Players. Vi glömmer ert namn en stund.

Det är en bra idé att lyssna på Folk Songs utan referenser. Det är svårt att se vad som finns att hämta i dem. Melodier? Nej. Berättelser? Nja. Yorkstons idé om att göra albumet är gammal och har följt med honom sedan innan han började ge ut skivor på riktigt. På bolag. Det är ingen nyhet att det är härifrån Yorkstons musik härstammar men vad spelar det egentligen för roll? Allt nytt kommer ur något gammalt. Att Yorkston lyssnat på sextiotalsvisor betyder inte att vi behöver göra det.

Han gör till stor del något eget i tolkningarna men det lyfter aldrig ordentligt. Det finns två riktigt fina spår. Little Musgrave och Rufford Park Poachers är alldeles förtjusande. Det är ingen överraskning att det även är dessa spår som är bäst i de gamla versionerna. Inledningen på albumet är rent tråkig. The Big Eyes Family Players är ett välkommet tillskott till ljudbilden även om det är snarare de än Yorkston själv som sätter siktet på originalen.

Yorkston gör det bättre själv. Han vet att i sitt komponerande plocka det fina med den brittiska folkscenen. På Folk Songs blir det varken eller.