Sa-Ra come out to space

De inledande orden parafraserade från Walter Hills sena 70-talsrulle The Warriors säger mycket om vad som komma skall. De kreativa kompisarna hämtar en stor del av sin musikaliska näring ur 70-talets mörkare sidor, de kastar den långt ut i rymden och låter den vara utflippat knasig och drypa av nattlig svett. Det är lager på lager av djupa och lätta ljud om vartannat.

Och även om jag kan förstå alla dem som jämfört Sa-Ra:s senaste med Funkadelic träffar det inte riktigt rätt i mina öron. Sa-Ra flippar aldrig riktigt lika mycket som sina föregångare. De är coolare, lite mer återhållna, allvarligare och på sätt och vis mer mallade i sitt uttryck. Det känns ganska avlägset att Sa-Ra skulle släppa loss i ett musikalnummer, en countrystänkare eller ett gospelnummer. Men om vi talar om Funkadelics mer återhållna, djupa och introspektiva sida så fungerar jämförelsen bättre.

Sa-Ra:s utsvävningar stannar vid en inledande brasseflört, i övrigt handlar det om deras patenterade atmosfäriska electrofunksoul med hjärtat i hiphopgropen.

När jag träffade Erykah Badu efter Stockholms jazzfestival i somras svarade hon på min fråga om vad vi kunde förvänta oss av New Amerykah Part 2 att hon spelat in det mesta av materialet till de båda skivorna samtidigt. Att producenter och gäster i stort skulle vara desamma (och med andra ord till stor del handla om Om’Mas Keith, Taz Arnold och kanske framför allt Shafiq Husayn). Hon jämförde skivorna med hjärnhalvorna och sa att del ett var den vänstra, den mer logiska och manliga. Del två, den högra, blir den mer känslosamma och kvinnliga.

Om jag jämför Sa-Ra:s debut The Hollywood Recordings med Nuclear Evolution: The Age of Love får jag lite av samma känsla. Där den första ibland kunde kännas näst intill vass i sin perfektion är det här en betydligt mjukare historia.

Det är varken bättre eller sämre. Det är precis lika bra.

Erykah Badu gästar på ett spår, men används mest som stämningsskapande instrument. Något som är ganska typiskt för Sa-Ra:s utveckling här. Det är musiken som står i centrum även om många av låtarna svämmar över av olika röster (oftast trions egna). Antalet gäster är betydligt färre och förutom Badu känner jag igen Rozzi Daime som dyker upp på två spår sen sist.

Har jag varit tydlig nog i budskapet att det här är snuskigt bra?