När det talas om Pitchfork-hajpad amerikansk indierock från de senaste tio åren återkommer man nästan alltid till ett och samma adjektiv: quirky. Att ett band är quirky betyder att de spelar en slags icke-linjär, draperad konstskolepop med spontan falsettsång, temposkiftningar och knasiga arrangemang. De klär sig i gardiner från någons mormors vindsförråd, poserar med uppstoppade djur och identifierar sig med obskyra indianstammar, och det brukar inte dröja länge förrän de hamnar på soundtracket till en lika quirky indiefilm där lagom fulsöta skådespelerskor i bärnstenssmycken längtar efter ytligt sex med sina kuratorer.

St. Vincent är väldigt quirky. Hon är faktiskt så quirky att en Google-sökning på ”St. Vincent + quirky” ger hela 76 300 träffar, vilket lustigt nog är exakt lika med det sammanlagda antalet Gudrun Sjödén-sjalar i hennes svenska fans garderober. Den Brooklyn-baserade sångerskan har bearbetats precis tillräckligt hårt med Kate Bush-skalpellen för att tilltala alla som någon gång har känt ett sug efter musik som får en att liksom tänka.

Tyvärr har detta skett på bekostnad av vissa andra egenskaper. Det personliga tilltalet, till exempel, fick stryka på foten när St. Vincent effektivt formstöptes i quirky-mallen. Kanske skedde det i samband med att man slopade låtskrivarhantverket till förmån för finurligt utsvävande sångövningar av den sorten som brukar kallas ”begåvade”. Här och där poppar det upp några olycksbådande stråkar och mässande barnkörer, alldeles lagom udda för att dra till sig de som tröttnat på att dela Katie Melua med folk utanför tullarna. Om man lyssnar riktigt noga kan man till och med höra sjoken av Fair Trade-tyg prassla i bakgrunden.

Actor har fått kritiker världen över att rada upp sina mest obegripliga superlativ i recensioner som snarare verkar beskriva en Odd Molly-visning i en skogsdunge, men det räcker ju faktiskt med det ensamma lilla ordet quirky. Eller, som det heter på svenska: outhärdligt pretentiöst och helt och hållet befriat från känsla.