Vampire Weekend
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Jag har det goda omdömet att ta på mig stövlar innan festivalens tredje dag. Snart kommer regnet, och det är så kallt, jävligt och blött som det bara kan vara på en festival. Jag missar dessvärre större delen av efterlängtade Vampire Weekends spelning och ser istället till att få en bra plats på Dead Prez.

Jag tycker personligen att hiphop nästan alltid gör sig bättre på skiva än live. Nerven och energin går lätt förlorad på en scen, i synnerhet i dagsljus, och när det bara är några få entusiaster längst fram som kan texterna uteblir ofta känslan av att vara ett fan bland många. Att två så betydelsefulla akter som Dead Prez och Nas bokas till Way Out West bäddar för förhoppningar och besvikelser.

Den politiska hiphopens fanbärare, M-1 och Stic.man, är revolutionärt sammanbitna (eventuellt bara trötta på vädret) och hänger upp en Che Guevara-flagga från någon i publiken på skivspelarna. Det blir övningar i interaktion och vi uppmanas peka finger mot polis och president, och tjuta om vi är sisters inför sliskiga Mind Sex. Och även om Dead Prez bjuder den blöta och mycket vita skaran på klassiker som They Schools och We Need A Revolution står ett antal puckon hela konserten och gapar efter den stora hiten. Den kommer så småningom. På Hip Hop kan alla åtminstone refrängen.

Basen ligger hela tiden för högt, som så ofta på hiphopspelningar. Det blir inte heller någon Propaganda, som i drömscenariot. Ändå är det fantastiskt roligt att äntligen få se Dead Prez, vilka jag länge haft ambivalenta känslor inför. Allsång till Let’s Stay Together avslutar konserten. Det trodde jag aldrig, att jag skulle få sjunga Al Green i skogen där alla göteborgsfjortisar med självrespekt har sina första fyllor.

Nas
Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

Nas drar igång några minuter senare. Det är sex och ett halvt år sedan jag såg honom i Stockholm. Då hade han sällskap av dj och sidekicks, ljudet var dåligt och när han ville få med sig publiken i ett ”fuck Jay-Z” blev responsen mest ”näääe”, eftersom vi i Sverige inte nödvändigtvis valt sida i den forna konflikten mellan bjässarna. Jag funderade således på att se Florence Valentin istället. Nu blev det inte så och det är jag glad för.

Den här gången har han med sig ett liveband och går igenom karriären i kronologisk ordning. Det blir Illmatic-medley och det allra bästa från uppföljaren It Was Written. Favoriter som I Can, Made You Look, Got Ur Self A Gun och färska Hero betas av i snabbt tempo. Han håller det kort, många av låtarna framförs i halva versioner. Det kan tyckas synd, men håller samtidigt tempot uppe. Det blir inget onödigt mellansnack, inga transportsträckor. Istället är det sammanhållet, snyggt och maxpuls hela vägen. Basen i solar plexus. Det känns som att jag har en livsviktig relation till varenda låt.

Foto: Sofia Qvarnström, Sproduction.com

När bandet drar till med Marvin Gaye och James Brown för att sedan övergå i Brown-samplade Get Down är det mycket som är gott på en och samma gång.

Nas spelning på Way Out West 2009 visar sig bli en hård knäpp på olyckskorpens näsa. Bland det bästa jag sett i hiphopväg.

Med ett sådant glädjerus i blodet känns Lily Allen på kvällen nästan överflödig. Innan dess får Basement Jaxx en hel festival att röra på sig och My Bloody Valentine tar död på sälar och småfåglar med sitt manglande som ligger över tillåten decibelgräns.

Lily Allen med sina rockstjärnelater nakenchockar, röker och sjunger explicit om sex. Tyvärr tycks hon blasé och oengagerad, trots nummer som Smile, Fuck You och Britney Spears Womanizer. Egentligen lyfter det först under Not Fair, då alla som inte dansar är precis vad som beskrivs.