Med en skivbolagsflytt från Regain till Nuclear Blast i ryggen har Behemoth kunnat ta sig till en ny nivå. Och nya Evangelion borde infria förväntningarna.

Till skillnad från Behemoths frontman Adam”Nergal” Darski var jag, och är fortfarande, ganska nöjd med hur förra plattan The Apostasy tog sig ut. Jag gillade att bandet klev aningen utanför boxen i sitt låtskrivande, men fortfarande var brutala. På Evangelion tar man på ett sätt ett steg tillbaka, men går på ett sätt framåt.

Behemoth känns nämligen tryggare än någonsin på nya skivan.

Manglet är i allra högsta grad intakt, men flera av låtarna, som Ov Fire and the Void och avslutande, närmast episka, Lucifer, vittnar om ett band som har mognat i sitt uttryck. Man tar ner tempot och låter stämningarna ta plats ordentligt. Väljer att ta ett steg tillbaka och avväga när det är dags att trampa gasen i botten.

Evangelion är precis vad man har kunnat ana att Behemoth skulle kunna växa till att bli om de fick bitarna på plats. Att de sedan lyckas genomföra det är bara att gratulera till och vid sidan av Hate Eternal och Nile tillhör Behemoth toppen av modern death metal.

Tyvärr måste jag dock se sanningen i vitögat och ärligt medge att det inte räcker för mig, åtminstone inte här och nu.

För hur väl arrangerad och genomarbetad Evangelion trots allt är, saknar jag några riktiga höjdare till låtar, låtar som får albumet att lyfta ordentligt. Och kanske är det i slutändan ändå så att trygghet inte alltid är av godo.