När Gui Boratto 2007 släppte sitt Chromophobia-album var jag inte överdrivet imponerad. Lite för enahanda. Lite för minimalistiskt.

Det tog sitt tag för Chromophobia att öppna sig för mig. Men till slut blommade musiken i sina många lager ut och de många nyanserna fick tid att hitta sina platser i mitt musiklyssnande. Mycket tack vare Borattos remix av Goldfrapps A&E.

När det såhär två år senare blir dags för Gui Boratto att släppa uppföljaren känns det mesta igen. Det är samma lågmälda anslag, men inte sällan med en antydan om något betydligt mörkare som hotar under ytan, och samma knasteravskalade maskinpark. Även den här gången dyker fru Boratto – Luciana Villanova – upp i en av låtarna.

Att brasilianaren Boratto ger ut sin musik på tyska Kompakt är ingen slump. Kompakt har de senaste åren varit en av de främsta källorna för just den typ av techno som finns på Take My Breath Away (och för den delen även på föregångaren). Med avstamp i det ödesmättade titelspåret skickas vi ut i Borattos andra långresa i Kompakt-land.

Jag kan väl med en gång säga att Take My Breath Away inte är en ny Chromophobia. Tyvärr.

Egentligen borde Take My Breath Away passa mig som handen i handsken – jag som hade svårt att hitta in i Chromophobia. Helt enkelt därför att Take My Breath Away känns, tja, lite mer lättillgängligt. Men samtidigt känns det tyvärr som att det försvunnit några intressanta utsiktsmål på vägen.

Med det inte sagt att Take My Breath Away är ett dåligt album. Långt ifrån. Opus 17 är titelspårets ljusa motsatstvilling med sin mjukmelodiskt bubblande kostym. Singeln No Turning Back är föregångsalbumets Beautiful Life en gång i all sin skrapande popenkelhet, inte bara för att Luciana Villanova då som nu står vid mikrofonen och gör bara på det viset pop av alltihop. Azzurra är ett väldigt gulligt möte mellan Kraftwerk och New Order. Les Enfants är triphoptechno som funkar riktigt bra i sitt Notwist-flörtande. Besides plockar upp ljud med tre decennier på nacken och målar en stillsam åttabitarssoluppgång.

Faktum är att det mesta på Take My Breath Away är rätt kalas. Inte omvälvande på samma vis som Chromophobia – och det är kanske just det som är problemet. Sedan finns ju mer konkreta problem också: som att Ballroom och Eggplant är rätt genomtrista.

Men ungefär som att det var så det var planerat – med ett riktigt tråkigt förband för att huvudartisten ska verka desto bättre – leder oss Gui Boratto över mållinjen med albumets bästa spår den knasterförsiktiga pianoballaden Godet. Det är nästan så att det går att förlåta de två felstegen dessförinnan bara där. Frestas att döma hela albumet bara på de sista fyra minuterna. Men när Godet tonat ut och vardagen gör sig påmind igen är det bara att konstatera att Take My Breath Away är bra, men inte Chromophobia-bra.

Eller så behöver jag bara mer tid. Precis som förra gången.