När Gui Boratto 2007 släppte sitt Chromophobia-album var jag inte överdrivet imponerad. Lite för enahanda. Lite för minimalistiskt. Det tog sitt tag för Chromophobia att öppna sig för mig. Men till slut blommade musiken i sina många lager ut och de många nyanserna fick tid att hitta sina platser i mitt musiklyssnande. Mycket tack vare […][...]

När omslaget till Osbornes självbetitlade album lyser upp vintermörkret från skärmen på min iPod är det minnet från en hel hög mer eller mindre lågbudgeterade science-fiction- och actionserier från det tidiga åttiotalet som rider på ljusvågorna. Men framförallt är det det ännu starkare minnet från otal timmars dataspelande på en ZX Sinclair Spectrum med stöttåliga […][...]

En av vännerna i dagensskiva.com-redaktionen uttryckte häromdagen en tydlig förhoppning om att 2009 bara måste bli ett bättre musikår än 2008 och sett ur ett ”gräset är alltid grönare på andra sidan”-perspektiv kan man förstås aldrig annat än hålla med. Fast så pjåkigt har – åtminstone skivåret – 2008 väl ändå inte varit? Nu kan […][...]