Jag har sagt det många gånger. Om Delorean varit, säg, fransmän istället för ett gäng tjuriga basker från Zarautz, hade deras karriär förmodligen sett annorlunda ut. Under många år var Delorean en relativt välbevarad hemlighet i skarven mellan de spanska indie- och dansmusikscenerna, och även om de nu, efter många års envist turnerande, börjar ta sig ut på den internationella marknaden, så förblir de i mångt och mycket en intern affär. Det är synd.

Från att ha varit ett ganska ordinärt indieband tog man ett brett kliv åt sidan när trummisen Igors besatthet av techno (”jag stiger upp och lyssnar på techno, jag äter frukost och lyssnar på techno, jag går till jobbet och lyssnar på techno…”) började sippra in i bandet. Idag är Delorean en maskin. De är, hur motbjudande det än må låta, ett rockband som gör techno. Och de var det för den delen också en bra bit före att alla spastiska dialektrockare började välla ut över Englands gränser. Senaste fullängdaren Into the Plateau är helt briljant i sin fusion av mörka, pulserande beats, repetitiva gitarrer och den gälla sången. Blixtrande spår som avslutande Apocalypse Night Fight och Shibuya Crossing talar för sig själva.

Delorean live är i koppling till detta en lätt bisarr upplevelse, lika bisarr som det är svårt att övertyga någon om att den genrebeskrivning jag gjort här ovan faktiskt kan låta bra. Ingen i bandet kan direkt kallas Guds vackraste barn, och inte heller händer det speciellt mycket på scen rent visuellt. Det kastas lite med luggar och svängs lite med gitarrer som är upphissade till bröstet. Hur det låter är en annan sak. En virvelström där det svarta blandas med neon och en rent ohelig allians uppstår. Detta är givetvis ännu ett exempel på uppdelningen i att se en konsert i jämförelse med en session. Och återigen hamnar Delorean någonstans där emellan. Fantastiska vilket som.

Lusten efter nytt material, efter att ha lyssnat Into the Plateau sönder och samman, var stor. Så också nyfikenheten, speciellt som ett skivbolagsbyte, från BCore till Mushroom Pillow, utannonserades samtidigt. Mushroom Pillow har under sin historia generellt flaggat för en ganska konservativ indiepoptradition, men det verkar inte ha påverkat Delorean till att backa. I den ofrånkomliga jämförelsen med Into the Plateau står Ayrton Senna på en helt annan fot. Enligt egen utsago trötta på svärtan, har Delorean skapat en vingligare, pastelligare ljudbild, utan den tidigare possessiva nerven. Inledande Seasun är som gjord för att snurra runt på ett utomhusgolv i dagsljus, som en del av en ohälsosamt lång session, och, som titeln antyder, med havet i sikte.

Deli är förmodligen det av de fyra spåren som låter mest som det Delorean vi redan kände, men är också den en oväntat positiv omtolkning, med körer och ett lite smågulligt galopptempo. B-sidans Big Dipper och Monsoon sluter upp som en enhet runt den genomgående känslan av filtrerat, soligt nittiotal samkört med gitarrer så processade att man inte längre vet vad man ska kalla dem. Det är definitivt ljudet av ett band som bestämt sig för att måla med ljusare kulörer, även om det fortfarande är möjligt att det är bara för stunden. Från det kommande albumet har undertecknad i skrivande stund ännu inte hört något, så vilken väg det tar är fortfarande okänt. Oavsett hur det till slut blir, så känns det lämpligt att Ayrton Senna stannade i ep-formatet. De fyra låtarna har definitivt en gemensam röd tråd, men om man spunnit vidare på den hade formen tråkat ut. Här håller det, och blir en slutprodukt väl värt väntan.