I augusti släpper Neil Finn från Crowded House sitt andra 7 Worlds Collide-album. En välgörenhetshistoria där han har samlat musiker som Johnny Marr och Lisa Germano. Det förra albumet var inspelat live. Det som släpps i slutet av sommaren är ett dubbelalbum inspelat i Neil Finns studio hemma i Nya Zealand. Det är där Wilco kommer in. Finns det egentligen några mer passande än Jeff Tweedy, Glenn Kotche, Pat Sansone och John Stirratt att plocka in? De bästa musiker som står att finna.

Det kanske låter lätt att kläcka ur sig men det finns inget annat band där jag lyssnat lika mycket på bandmedlemmarnas egna projekt. Mikael Jorgensens Pronto släppte i vintras All Is Golden som lyckades placera sig på en rak och alldeles utmärkt linje mellan Steely Dan och Andreas Mattsson (recension kommer). Glenn Kotche gör trumsoloskivor som är både melodiska och irriterat intelligenta och sen är det John Stirratt och Pat Sansones The Autumn Defense och Jeff Tweedy som ständigt turnerar solo. Sen är det dessutom Nels Cline. Nels Cline har släppt hundratals – om inte tusentals – album.

Jag köpte ett.

Dels för att Nels Cline är, tja, Nels Cline. Dels för att det även stod Thurston Moore på omslaget. Jag borde anat oråd. De fem spåren under totalt knappt sjuttio minuter är fullkomligt olyssningsbara.

Undvik Pillow Wand från 1996.

Däremot erkänner jag villigt att jag brukar spola tillbaka det akterseglande gitarrsolot på Impossible Germany från Sky Blue Sky och ta det från början. Inte sällan mer än en gång.

Det är de spåren jag letar efter på Wilco (the album). Spåren och arrangemangen i studiomusikerfrisyr som är så slicka att man skäms över att lyssna på dem och inte inser att man borde tokhylla dem. Sen drar man tillbaka markören tills där solot börjar och lyssnar igen. Spåren där man ser Kotches notpapper framför sig. Spåren där Tweedy pendlar mellan falsett, skitarg sång och ett tyst viskande. Spåren som man sedan hör live med Tweedys hesa skrik, gitarrer som flätas lömskt in i varandra och taktbyten som gör att trosorna far upp på huvudet. De spåren finns inte på Wilco (the album).

Wilcos sjunde studioalbum är direkt. Du får allt på en gång. De vackra låtarna är vackra utan att du behöver tänka efter. You and I, duetten med Feist, lyssnade jag på kanske femtio gånger de tre första dagarna jag hade den. Det trots att jag blev skitsur när jag hörde att hon skulle vara med på albumet. Det finns inget värre än nån brud i alternativ lång lugg som sitter i ett hörn och lägger en ters. Ylar lite. Jag hade underskattat Tweedy. Duetten är solklar. För han visste att plocka det bästa ut Feist. För det finns ingen som sjunger närmre än Jeff Tweedy.

Det finns inget som ger en mer ont i magen än att lyssna på Please Be Patient With Me från Sky Blue Sky. Därför får Wilcos låtar gärna vara precis som på Wilco (the album). Nära, men ändå på rätt sida gränsen så länge du är psykiskt stabil. En dålig dag kan du inte lyssna på Country Disappeared. En helt vanlig dag gör I’ll Fight lite ont och Bull Black Nova skitont.

It’s in my hair
There’s blood in the sink
I can’t calm down, I can’t think
I keep calling
There’s blood in the trunk
I can’t calm down
I freak out
Oh, black out

Men nu är det inte Tweedys poesibok vi läser. Det är Wilco (the album) som ligger i spelaren. Ett album med ett mer avslappnat Wilco. Ett samspelt band. Alla bidrar med sitt på ett sätt där ingen vevar iväg åt något håll utan allt samlas i kompakta verk. Jag vet att det här kommer låta betydligt bättre live än det gör på skiva. För det borde vara live.

Ljuden som yr runt varandra i skräckinjagande Bull Black Nova vittnar om ett Wilco som ska ut på vägarna. Gitarrer som är överallt. Musiken som gör halt och börjar om. Så som Via Chicago låter numera men inte lät på Summerteeth. Som ett spår som gjort för att spelas live med strålkastare som exploderar tillsammans med Kotches halter.

Det finns spår som är svåra att tycka om. Jag tänker amerikansk rock när jag hör dem och det är ett skällsord. Jag står inte ut med Wilco (the song) förrän sticket kommer. Tweedy sjunger tråkigt och instrumenteringen är en tjock gröt. You Never Know är en pianorökare för plastmuggar och allsång och Solitaire förmodligen alldeles förtjusande om Jeff Tweedy framför den sittande på en pall med en akustisk gitarr på knät och ett sjujävla surt humör. Här blir den mest lam.

Trots att jag innimellan hoppar förbi spår på Wilco (the album) tänker jag inte göra om mina tidigare misstag och ge den ett sparsamt betyg. Jag vet att Wilco följer med. Länge. Låtarna stoppas in i den stora högen varifrån jag lyssnar och lyssnar, vecka efter vecka. Blandas ihop med soloprojekten och finns med för alltid. Men glöm ord som tidlösa, klassiska, kvalitet… kasta dom orden. Wilco hänger inte kvar i gamla grenar. De plockar också med sig sina tidigare verk. Bygger om dem tillsammans med nya musiker, arrangerar om, blir ovänner, kastar ut, tar tillbaka. De gör en hyfsat klassisk rockskiva, som Wilco (the album), river itu alla spåren och gör om dem. Trots att jag är säker på att de här spåren är som de är och att här har de redan gjort allt från början. Tweedy skriker redan. Allsången finns redan där. Oljuden har tagit plats. Det låter rått, ärligt och direkt.

Trots det hoppas jag höra ett helt annat album när de spelar i Göteborg i sommar. Då kan det blir riktigt bra. Igen.