Mikael Åkerfeldt i Opeth.
Foto: David Johansson, Rockfoto.nu

Var det ens någon som tvivlade på att Opeth skulle göra en rent instrumentellt klockren spelning? Knappast. Och när det kommer till att traktera sina instrument finns inte mycket övrigt att önska av Stockholmskvintetten. För mig nye trummisen i livesammanhang Martin Axenrot är sedvanligt grym och Mikael Åkerfeldt är fortfarande en av mina favoritgrowlare när han lägger den sidan till.

Det var några år sedan jag såg Opeth på scen senast. Jag har inte varit särdeles förtjust i deras senaste alster och Watershed (eller Watershit, som Mikael Åkerfeldt, som vanligt väldigt laid back och småskojig i sina mellansnack, kallade den) har inte fått många varv i stereon.

Därför blev det tämligen klart varför jag en gång gillade Opeth och varför jag inte gillar det jag har sett av Opeth de senaste gångerna. På Metaltown var fokus på bandets senare skivor, givetvis, och det blir lite för mycket instrumenthantering och för lite kraft, i brist på andra ord. När bandet röjer är det stundtals direkt skitbra, men lika ointresserad blir jag när de svävar ut. Vilket känns som en motsägelse, då Opeths storhet alltid har bestått i att kombinera hårt och mjukt, och att ta sig däremellan på de mest kluriga vägar.

I ren naivitet stod jag kvar genom hela spelningen i hopp om att få höra April Ethereal från briljanta My Arms, Your Hearse. Men icke. Tyvärr, Opeth, vi går inte riktigt hand i hand längre.