Jag såg Bepparna på någon TV-show nyligen. Will.I.Am förklarade då vad titeln på deras nya album står för. Istället för att bara säga det som har upprepats många gånger tidigare, att det är en akronym för ”The Energy Never Dies”, så drog han någon historia om att nu är en era slut. Allt är digitaliserat och folk köper inte musik i fysisk form grejer. Det är moderna grejer som gäller nu. Teknisk utveckling liksom. Internet! Det är fantastiskt häpnadsväckande att Will.I.Am tycks ha upptäckt det först nu.

Will.I.Am verkar tycka att nutiden är superhäftig. Se bara på omslaget till det här albumet. En grön robotman. Wow! Det känns som att Will ser på år 2009 så som folk i sci-fi-filmer från 1960-talet ser på 2009. Robotar, metallic, blipblopljud och så vidare. Och så har han försökt göra en skiva, eller nej förresten, han har försökt göra digitaliserat ljud som matchar hans bild av den hypermoderna nutiden. Han har försökt göra något som ingen hunnit göra än i denna moderna tid, han ville vara steget före.

Han misslyckades.

Will.I.Am känns för övrigt väldigt dominant på det här albumet. Han har givetvis alltid varit frontmannen i gruppen, men nu är de övriga medlemmarna mer anonyma än någonsin. Till och med framgångsrika Fergie. Det är väl i och för sig tur. Efter autotunen de la på hennes falska toner på första singeln Boom Boom Pow ville jag bara dö.

The E.N.D. är ett hemskt album. Ett riktigt bottennapp. Det är autotune i obskyra mängder, det är enerverande beat, rymdskeppsljud, meningslösa texter och döda melodier. Ibland finns det väl möjligtvis en viss potential. Som i I’mma Be där man anar lite skönt bounce, men där de sedan har låtit låten stanna upp i sin utveckling och aldrig fått bli något bra. Eller som Fergies ickeautotunade vers på Alive, som sedan blir albumets sämsta låt när Will.I.Am får tag på micken. Den stora förstörelsen tågar in varje gång och demolerar allt levande hopp.

På I Gotta Feeling har BEP följt sina egna gamla råd och gone totally retarded. Vad som börjar som en glad solig poplåt, urartar efter en liten stund till hetsigt kaos och det dröjer inte länge innan autotunen börjar klia under huden och man tvingar sig själv till att byta spår. Så kan man förresten göra med hela albumet. Bara byta, det är svårt att hitta något sämre.

The Black Eyed Peas försökte vara steget före tiden och göra något nytt, men resultatet blev något som kanske hade passat in på 80-talet, eller varit acceptabelt när den senaste autotunevågen var som störst, nämligen för ett år sedan. Missing You och Party All The Time känns dock extremt 1998. Det är faktiskt intressant hur de har lyckats att göra musik som mer än något annat kan klassas som begagnat, och skitdåligt, skräp när meningen med det hela var den direkta motsatsen. Om man mot förmodan skulle gilla det här soundet så är jag övertygad om att man skulle bli uttråkad. Snabbt. Det mesta låter ju likadant.

BEP har ändå sedan de varvade Fergie och stegade högst upp på den kommersiella kändisstegen släppt två album som har haft en hel del bra låtar, även om de har känts opersonliga. Det är inte lätt att hitta något som liknar den standarden på The E.N.D.. Möjligtvis upprepande och för tråkiga One Tribe, samt för skrikiga Now Generation. För de är inte dränkta av enerverande robotiska ljud.

Jag kan passa på och rätta Will.I.Am nu. Vad The E.N.D. står för behöver ingen som helst förklaring. Det säger sig självt.